Reinfeldt kan vara stolt men inte nöjd
Debattdebuten i direktsänd tv mot statsministern överstökad. Betyg: Väl godkänd. Men det var tror allt åtskilligt som fattades.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Intrycket från några tidigare riksdagsdebatter bekräftades: Statsministern har inte hittat något riktigt bra retoriskt vapen mot denna moderatledare av (åtminstone delvis) ny typ. Lugn, lågmäld, resonerande. Inte ens kanonaden mot det moderata förslaget om ersättningsnivåer i socialförsäkringarna på 65 procent förmådde bringa Reinfeldt ur fattningen.
En huvudorsak till den socialdemokratiska vilsenheten är förstås moderaternas systematiska och kraftfulla politiska omorientering mot mitten. Där den lätt skorrande ädlingen Carl Bildt, i och för sig briljant, eller den nästan rättshaveristiskt detaljfixerade Bo Lundgren utan minsta svårighet kunde utmålas som svårartade högerspöken är detta inte alls på samma sätt möjligt med Fredrik Reinfeldt.
Han berömmer vården och skolan, slår vakt om Ams, betraktar inte privata alternativ som per definition överlägsna offentliga och påminner gärna om att största delen av de skattesänkningar han föreslår ligger hos låg- och medelinkomsttagarna. Bland mycket annat.
För moderaterna har detta strategibyte givit god utdelning, hittills. Säkert har det också haft en stor betydelse för att etablera alliansens opinionsmässiga överläge. Så långt allt gott och väl.
Men samtidigt finns det skäl att sätta fingret på ett par frågetecken. Ett gäller frågan om hur förankrad denna politik är på djupet inom moderata samlingspartiet. Ett annat, för dagen mer närliggande, gäller det faktum att den moderata taktiken medför att debatten i allt för hög grad förs utifrån socialdemokratiska problemformuleringar.
Det må ha varit ofrånkomligt under det skede som omsvängningen genomfördes och förankrades. Risken nu är att debatten dröjer sig kvar alldeles för länge i denna fas. Följden kan bli socialdemokratisk hegemoni i debatten — och därmed ökade möjligheter för regeringspartiet att återhämta sig. En annan risk är att alliansen, även om den vinner valet, därigenom får ett alltför svagt mandat för förnyelse och förändring.
Det är förvisso sant att den sittande regeringen gör ett trött och idélöst intryck. Det är lika sant att alliansen kommit långt när det gäller att bygga upp ett slagkraftigt politiskt alternativ till den vänsterkartellen.
Mycket har under lång tid gått alliansens väg. Inget misstag vore likväl större än föreställningen att en valseger per automatik väntar runt hörnet om 16 månader.
Därför behöver alliansen skärpa sig i ett par viktiga avseenden. Det handlar i första hand om att komma överens om ett gemensamt förslag om ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna. Då skulle man i ett enda slag desarmera den enda offensivfråga som regeringen har i sin förvisso torftiga, men erfarenhetsmässigt potentiellt effektiva skrämselkampanj mot de borgerliga.
Alliansen måste också med större konkretion och slagkraft angripa socialdemokratin på dess svagaste punkt — nämligen misslyckandet i kampen mot arbetslösheten, oviljan och oförmågan att tänka nytt och konstruktivt för att skapa möjligheter till hjälp och självhjälp för de 1,5 miljoner människor som i dag är fastlåsta i utanförskap.
Fredrik Reinfeldt talade förvisso väl om detta i debatten, men det blev för teoretiskt. Man behöver slagkraftiga, konkreta, detaljmättade exempel på människor av kött och blod som sitter fastlåsta i utanförskapet — om orsakerna och förslagen till lösningar.
Hur skall alliansen klara jobben, när den väl fått regeringsmakten? Det är nyckelfrågan — och den berördes inte i debatten. Vad behöver göras, konkret, för att stimulera entreprenörer och skapa underlag för nya och växande företag? Om det finns något område där det behövs nytänkande, och där tyvärr ingen har färdiga svar, är det just detta.
Men varken statsministern eller oppositionsledaren hade något att säga om jobben och företagen, ej heller om omvärlden och globaliseringen. Ändå vet båda att de problemen kommer att följa dem varje dag, så länge de är kvar i politiken.