Repris eller nytt kapitel i Nordkorea?

Nordkorea genomförde nyligen sitt andra kärnvapenprov, och har under våren testat ett flertal missiler med kärnvapenbärande kapacitet. Vilka slutsatser ska omvärlden dra av den pånyttfödda aktiviteten? Svaret är att det beror på vad som driver processen i Nordkorea just nu. Den som har följt utvecklingen av denna konflikt mellan Nordkorea och framför allt USA tycker sannolikt att den nuvarande situationen ter sig bekant. Precis som tidigare har Nordkorea nu trappat upp sin retorik och intensifierat arbetet med kärnvapenprogrammet, och den strategin har hittills varit framgångsrik.
Genom att provocera fram krissituationer har man lyckats dra till sig uppmärksamhet och fått till stånd förhandlingar. Väl där har man lyckats uppnå maximala ekonomiska fördelar kombinerat med minimala egna uppoffringar. Kanske tror den nordkoreanska regimen att det är en vinnande strategi och fortsätter nu att spela samma spel som hittills. I så fall kan vårens aktivitet tolkas som ett sätt att marginalisera sexpartssamtalen och tvinga in USA i en tredje repris av sina tidigare misslyckanden. Amerikanerna bör då försöka utjämna spelplanen genom att pressa Nordkorea att återgå till sexpartssamtalen där en hållbar lösning på kärnvapenfrågan kan uppnås.

Men det finns också en annan tänkbar förklaring. Då Kim Jong Il blev svårt sjuk i samband med en stroke förra sommaren, och nu förbereder för att överlämna makten till en av sina söner, är det inte säkert att vapenskramlet är detsamma som förut. Han kan behöva avskräcka maktstrider inom en elit som är mån om att inte förlora privilegier när det blivit uppenbart att ledaren, som är den grund varpå hela samhällsstrukturen vilar, inte är odödlig.
Kärnvapenprogrammet kan vara en inrikespolitisk livförsäkring som ska signalera att han fortfarande styr landet med fast hand, och ett sätt att understryka de säkerhetspolitiska framgångarna så tydligt att bilden av en kraftfull Kimdynasti står sig även när hans hälsa inte längre gör det. I så fall kan den senaste tidens eskalering vara en kursändring.
Kanske försöker nu Nordkoreas ledare avskräcka omvärlden från att lägga sig i successionsfrågan samtidigt som han försöker att så snabbt som möjligt säkra missil- och kärnvapenkapaciteten. För omvärldens del skulle det innebära att förhandlingar, vare sig de sker bilateralt eller inom sexpartssamtalen, blir meningslösa.

Om Kim Jong Il inte längre är intresserad av att förhandla om kärnvapenfrågan, annat än som ett
medel för att köpa tid, behöver omvärlden bestämma sig snart. Antingen måste vi hitta andra påtryckningsmedel för att säkerställa att regimen tvingas väja från kärnvapenlinjen som ett sätt att säkra sin överlevnad, eller också måste vi vänja oss vid tanken på att leva med en ny kärnvapenmakt.

Andreas Jarblad