Den klara segern för det republikanska partiet i tisdagens kongressval i USA, som gav majoritet i representanthuset, innebär inte bara nya bekymmer för president Barack Obama utan också för republikanerna som måste ena sitt parti innan man kan presentera ett trovärdigt alternativ och verkligen utmana demokraterna om makten, i presidentvalet 2012.
Partiets framgångar hittills har delvis haft sin grund i lögner och misstänkliggöranden av motståndaren. Företrädarna för Tea Party-rörelsen har varit pådrivande med grova överdrifter om sjukvårdsreformen. Obama har sagts vara både socialist och muslim, men märkligt nog har han också hållit bankirerna på Wall Street under armarna. Taktiken har lyckats i en miljö av stora budgetunderskott och hög arbetslöshet.
Det värsta för Barack Obama är att han för närvarande inte tycks sitta på lösningen för att skapa nya jobb. Till exempel har den tioåriga storsatsningen på ”nya, gröna jobb” bara gett en handfull jobb i praktiken och till skillnad från i Europa och i Asien tycks vändningen vara långt borta. Det värsta för republikanerna är att man inte har något eget alternativ.
Om förre presidenten George W Bushs chefsstrateg Karl Rove kan mycket sägas, men få betvivlar hans politiska fingertoppskänsla. Att få den då mycket ifrågasatte Bush omvald 2004 var en bedrift som gav eko över världen och Rove anses ha spelat en avgörande roll. Trots uppenbara misstag på vägen (Irakkriget och en negligerad inhemsk ekonomi) framstod Bush som ett trovärdigt alternativ.
Denne strateg har legat lågt under Obamaeran men sägs nu röra på sig igen. Enligt Financial Times tyder vissa kampanjbidrag under höstens valrörelse på att Rove inte sett med gillande på Tea Party-kandidaternas framfart. Rove har också gjort uttalanden i brittisk press som tyder på ett mer övergripande mål: att Sarah Palin inte får bli republikanernas presidentkandidat om två år.
Oavsett om Tea Party-rörelsen lyckas fullborda en högervridning av hela partiet, eller om man kan enas om ett mer moderat ledarskap, finns det anledning till oro för omvärlden. De närmaste två åren kan amerikansk inrikespolitik komma att lamslås, vilket skulle innebära förlorade år för såväl återhämtningen i världsekonomin som för exempelvis FN:s arbete mot klimatförändringar. USA:s roll i båda sammanhangen kan inte underskattas.
Det amerikanska styrelseskicket bygger på maktdelning, och det är inte möjligt för kongressen att ”stoppa Obama” som vissa segerrusiga republikaner nu ropar. Men det inte heller möjligt för presidenten att gå vidare som om ingenting hänt.
Den sannolike talmannen John Boehners (rep) budskap till Obama efter valet är att presidenten bör ”ändra kurs”. Och Obama bör bereda sig på att lyssna på honom. Själv har han kanske mest att tjäna på att republikanerna fortsätter att gå åt höger och göra bort sig, men i landets intresse kommer kompromisser att bli nödvändiga. Om nu republikanerna alls vill kompromissa.
Ett köttben som det kan bli nödvändigt att ge till republikanerna är att behålla skatterabatterna för de allra rikaste även 2011. Den i sig oförsvarliga rabatten infördes av Bush 2001 och kostar staten cirka 500 miljarder kronor per år. Den planerade återställaren kan nu behöva offras för att ge handlingsutrymme i andra frågor.
För amerikaner i allmänhet, och republikaner i synnerhet, har det alltid varit viktigt att deras president betraktas som ”the leader of the free world”. För presidentens förhandlingsposition på G 20-mötet till helgen, eller på klimatmötet om några veckor, är det avgörande om han talar för hela USA eller om han företräder en splittrad nation.
Republikanerna har alltså allt att vinna på att nu samla sig och börja samarbeta. Man har vunnit en ny maktposition genom att skadeskjuta den sittande presidenten. Från och med nu kommer man att ha inflytande över politiken och det måste användas ansvarsfullt. Historiskt har ändå partiet kunnat ta ansvar när så har krävts. Nu måste man släppa fram de krafterna igen, och den interna processen får inte dra ut på tiden.