Bägge kandidaterna är djupt problematiska, på olika sätt – men bägge gjorde också sitt bästa för att framstå som det tryggaste valet. Den gamle flyggeneralen, ministern och Mubarakanhängaren Shafiq lovade att åter ta till polisstatsmetoder för att röja upp i den efterrevolutionära oredan, men även Brödraskapet valde att framhålla sitt välförtjänta rykte för disciplin och professionalitet, med mängder av välutbildade yrkesmän i ledningen. Morsi själv är teknologie doktor, promoverad vid University of Southern California, och islamisterna har som vanligt bedrivit en högeffektiv gräsrotskampanj.
Islamismen var förstås brödernas huvudbudskap, men för många väljare var det framför allt löftet om en kompetent och korruptionsfri regering som lockade. Man ville ha en president som både kan bekämpa den djupa statens korruption och är regeringsfähig nog att styra landet bort från kaos. Morsi tycktes kunna lova bägge; Shafiq bara det ena.
I det avseendet är söndagens resultat inte olikt det palestinska parlamentsvalet 2006, när Muslimska brödraskapet för första gången vann ett fritt val – då genom sin militanta palestinska gren, Hamas. Den gången valde Israel, USA och EU att stötta den förlorande Fatahregimens försök att riva upp valresultatet, av oro för vad islamisternas utrikespolitik skulle innebära. Det ledde, som vi vet, till ett tvekluvet Palestina, internt splittrat och oförmöget att vare sig bekämpa ockupationen eller förhandla om fred.
Vi bör akta oss för att begå samma misstag igen, men varningstecknen finns där. Den egyptiska militären drog i sista sekunden in de flesta av presidentpostens befogenheter när Morsis valseger närmade sig, och högsta domstolen har upplöst parlamentet. Så urholkas den civila makten, men också regeringens demokratiska legitimitet.
Brödraskapet lär inte låta saken passera. När nu Morsis valseger tycks säkrad kan de åter ta till gatan för att hävda sig i maktkampen med militären. En kompromiss nås säkert så småningom, men det kan bli en orolig resa dit. På längre sikt är det heller ingen hållbar ordning, med en svag islamistregering som ständigt frestas att ta till utomparlamentariska påtryckningsmedel och publikfriande radikalism för att hävda sig mot officerskåren.
För omvärlden är därför det bästa alternativet också det moraliskt och demokratiskt legitima: att respektera det egyptiska valresultatet fullt ut, och stödja de folkvalda myndigheternas försök att tvinga militären tillbaka till barackerna. Bara så kan egyptisk politik långvarigt normaliseras och den demokratiska processen mogna.