Respektlöshet och hets är olika saker
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Jyllands-Posten är en fri tidning och fattar sina egna publiceringsbeslut. Danmarks regering kan och får inte lägga sig i sådana saker. Det är också det besked som getts till de muslimska länder och organisationer som protesterat mot publiceringen — och upphävs inte av den danske statsministerns uttalande i måndags.
Danska, norska och svenska företag och medborgare har heller inget ansvar för vad andra nordiska företag eller medborgare gör. Hotelserna mot nordiska medborgare i Palestina är totalt oacceptabla, något som också med all tydlighet klargjorts av den palestinske presidenten Mahmoud Abbas.
Åtskilliga av de utfall som förekommer bygger på påståenden som är helt sanningslösa. Sekreteraren i Norsk presseforbund, som inte har det ringaste med saken att göra, har i en del arabiska medier hotats och utpekats som upphovsman till alla teckningar och Reuters och BBC har spritt grovt förolämpande nidbilder som i verkligheten aldrig publicerats i någon nordisk tidning.
Det tycks också stå klart att de senaste dagarnas drastiskt förhöjda tonläge har en helt annan förklaring än teckningarna i sig. Det är inte fundamentalisterna i Hamas som demonstrerat och hotat utan tvärtom de sekulära grupper som just förlorat det palestinska valet. Eftersom man inte gärna kan ge sig på valets segrare — som också är beväpnad — tar man ut frustrationen genom att attackera en utanförstående "fiende".
Även om Jyllands-Posten kan ha velat provocera så finns det uppenbarligen också krafter som utnyttjar det inträffade för att med lämpliga tillägg bekräfta sina egna påståenden om en konspiration mot islam. Metoden är inte obekant från andra sammanhang, med andra religiösa förtecken.
Många vill nu förklara reaktionerna med att islam skulle ha ett speciellt avbildningsförbud, både för människor i allmänhet och för Profeten i synnerhet. Men figurer som ska föreställa Muhammed (någon verklig avbildning finns ju inte) har tecknats många gånger tidigare utan att det väckt något uppseende. Också det talar för att det finns särskilda motiv denna gång och att dessa snarare är politiska än religiösa — även om utfallen kläds i en religiös språkdräkt.
Men när allt sådant rensats bort återstår ändå ett väsentligt frågekomplex —finns det en gräns för vad som kan skrivas, sägas eller tecknas om en viss religion eller dess anhängare? Vem ska avgöra vad som är tillåtet och inte tillåtet?
En del anser att varje gränsdragning är oacceptabel och vill i konsekvens med detta avskaffa den svenska lagen om hets mot folkgrupp. Andra — dit hör UNT — anser att en lagstiftning av detta slag är nödvändig för att försvåra sådan propaganda som direkt syftar till att sprida hat mot utpekade grupper. Samtidigt måste en sådan lagstiftning användas med stor urskillning. Allt som är smaklöst, korkat eller illvilligt är inte olagligt — det avgörande måste vara syftet och sammanhanget.
Om Jyllands-Posten hade något bestämt syfte med publiceringen så var det av allt att döma att hävda principen att man måste kunna driva med eller kritisera religiösa begrepp, teser och personligheter, inte bara muslimska utan också kristna och andra. Teckningarna var inbördes ganska olika och tolkningen av dem var inte alltid självklar — till skillnad från de entydigt antijudiska nidbilder som i århundraden förekommit i Europa. Inte heller var det första gången som islam utsattes för vanvördig behandling — minns Salman Rushdies bok Satansverserna.
Det finns många exempel på grova förolämpningar mot muslimer som grupp som inte har något annat syfte än att kränka eller utså hat. Sådana måste givetvis betraktas på samma sätt som motsvarande hetspropaganda mot andra grupper. Men att låta extremister ta monopol på religionen för att förhindra satir, kritiska frågor eller allmän respektlöshet är något helt annat.
I ett öppet samhälle är alla fria att utöva den religion de önskar — eller att låta bli. Men respekten för religionen och de troende kan inte leda till att vi förbjuder respektlösheten.