På några bilder ser man ett ungt par med ett barn i bärsele som begrundar hur presidenten under sin tid vid makten utnyttjade alla möjligheter att berika sig själv och sin närmaste krets. Det var inte den traditionella oppositionen som fick Janukovytj på fall, utan vanliga medborgare som hade fått nog av korruption och vanstyre och med förtvivlans mod försökte ge sitt land en ny start.
Det som skett är en genuin revolution och kanske början till den största geopolitiska förändringen i Europa sedan kommunismens fall 1989. Men som vid alla revolutioner är utgången osäker. Den omedelbara utmaningen är att skapa en fungerande laglig ordning, med nya politiska spelregler och nya personer på alla nyckelposter. Samtidigt gäller det att hävda Ukrainas integritet och sammanhållning i förhållande till Ryssland och inleda det reformarbete som krävs för att göra landet till en fungerande demokratisk marknadsekonomi.
Är detta alls möjligt? Revolutionen har inga självklara ledare, inte heller i Julia Tymosjenko som själv är en representant för den sammanväxning av ekonomisk och politisk makt som är själva kärnan i den enorma korruptionen. I bästa fall kan denna frånvaro av självskrivna ledare ge förutsättningar för en nystart. I sämsta fall öppnas snart sprickor i den hittills enade fronten, sprickor som Ryssland efter det monumentala bakslaget kommer att göra sitt bästa för att utnyttja och förstora.
Många oroas för klyftan mellan det centraleuropeiskt präglade västra Ukraina och den ryskorienterade och mer sovjetiserade östra delen. Men det är värt att observera att demonstrationerna mot Janukovytj varit stora också i många städer i öster. Det kan vara så att revolten mot en katastrofalt usel ledare har skapat en starkare känsla av nationell samhörighet än tidigare. Och de så kallade oligarker med basen i industribältet i öst som ingått i Janukovytjs maktbas har alla övergett honom – de har mer att vinna på att landet hålls samman och öppnas mot resten av Europa.
Kortsiktigt har Ryssland knappast några möjligheter att agera för att försöka omintetgöra revolutionen och Janukovytj är rimligen otänkbar som ombud för Kremls intressen. Men i ett något längre tidsperspektiv måste man räkna med nya ryska försök att ta igen det som förlorats – eller åtminstone delar av det. Halvön Krim, där Janukovytj nu sägs befinna sig, befolkas till stor del av aktiva och pensionerade ryska militärer och hamnstaden Sevastopol är bas för den ryska Svartahavsflottan.
Krim har en sorts autonomi inom Ukraina och hörde före 1954 till den ryska sovjetrepubliken. Försöker Putin försöka underminera revolutionen så kan det vara på Krim han börjar.