Rikstinget kommer inte att behandla några motioner, men ombuden ska ta ställning till tre rapporter som handlar om tillväxt, mångfald och äldreomsorg. Lagom till rikstingets öppnande har även en rad ledande kristdemokrater, med partiledaren i spetsen, låtit publicera en debattartikel som anknyter till en av rapporterna. Artikeln riktar häftig kritik mot dagens integrationspolitik. Författarna menar att Sverige har byggt upp en bokstavlig integrationsindustri fylld av tjänstemän och myndigheter, som trots all välmening mer tjänar som propp än hjälp ut i det svenska samhället.
Många av åtgärderna som Hägglund och hans medförfattare föreslår skulle med lätthet kunna vara hämtade ur både folkpartiets eller moderaternas integrationspolitiska program. Den svenska politiken borde premiera initiativkraft snarare än passivisering. Ams bör läggas ner och företagande och samarbete med näringslivet uppmuntras. Även en jobbgaranti liknande den folkpartiet föreslog inför valet 2002 borde införas. Det finns emellertid också passager om vikten av kristen etik, som påminner om avsändarnas partitillhörighet.
Göran Hägglund tvingas till en ständig och mycket vansklig balansgång mellan förändring och bevarande av det kristdemokratiska idéarvet. Det märktes både i hans öppningstal inför rikstinget i och i artikel om integrationspolitik. För att lugna alla tvivlare inledde han sitt anförande i Borås med att försäkra åhörarna om att kristdemokratin är byggd på en kristen värdegrund och människosyn, och det kommer under inga omständigheter att förändras.
Det går att tänka sig lättare uppgifter än att både efterträda en så populär och folkkär politiker som Alf Svensson och på samma gång sätta i gång med en modernisering av kristdemokraterna. Samtidigt som det är uppenbart att Hägglund vill förnya och modernisera partiet är det viktigt att inte tappa kopplingen till den kristna grunden. Ett mer allmänborgerligt kristdemokratiskt parti kanske skulle kunna attrahera fler väljargrupper och lyfta i opinionen, men det riskerar samtidigt att tappa trogna kärnväljare om det kristna budskapet suddas ut.
Det är självklart att Hägglund som partiledare vill sätta sin egen prägel på partiet, och kanske måste också partiet förändras om det åter ska kunna växa. Väljarbasen kan säkert breddas, men det är inte säkert att det bäst görs genom att göra partiet mer allmänborgerligt på bekostnad av den kristna och konservativa profilen. Det kan bli svårt att erbjuda attraktiva politiska lösningar som inte redan är upptagna av de andra borgerliga partierna. Risken är stor att partiet helt plötsligt står utan vare sig kristen värdegrund eller riksdagsplats.