Det ministerbyte som hade tett sig mest naturligt uteblev. Migrationsminister Tobias Billström (M) tvingades i våras göra avbön för fördomsfulla kommentarer om personer som gömmer flyktingar och har på ett uppseendeväckande sätt försökt omtolka regeringens uppgörelse med Miljöpartiet om de papperslösa. Ändå sitter han kvar i regeringen.
Också biståndsminister Gunnila Carlsson (M) har kritiserats, men inga felsteg jämförbara med Billströms är kända. Det finns inget skäl att ifrågasätta att hon själv velat stiga av.
Men den moderata rockaden i övrigt väcker frågor. Det är svårt att omedelbart se logiken i att en regering som prioriterar arbetslinjen låter en kompetent arbetsmarknadsminister överta en post som måste anses vara lägre prioriterad under ett valår. Problemen kring Arbetsförmedlingen räcker knappast som argument för att flytta på Hillevi Engström.
I övrigt förefaller det som om alliansregeringen tänker fortsätta med samma bemanning som nu fram till valet, om ingenting tvingar fram nya personskiften.
Och likadant är det med politiken: Inga överraskningar, bara kända ståndpunkter och en tilltro till att väljarna ska uppskatta rutin och stabilitet i stället för det mer osäkra läge som skulle uppstå om de röd-gröna partierna blir större. Något klart regeringsalternativ på oppositionssidan finns ju inte.
Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring i går blev, som man kunde förutse, en katalog både över de satsningar i årets budget som redan är kända och över de frågor där striden mellan alliansen och oppositionen förutses bli som mest intensiv: skatterna, jobben, skolan, välfärden. Men med ett år kvar till valet och så pass lite som i verkligheten skiljer så kan det bli svårt att behålla väljarnas intresse. Det kan därför bli som så ofta i valrörelser, att någon ny och tidigare otippad fråga får oväntat stor betydelse för hur väljarströmmarna går.
På båda sidor vill man nu göra jobbskatteavdraget och den föreslagna höjningen av brytpunkten för statsskatt till en stor ödesfråga. Strategiskt är regeringens linje lätt att förstå – skattesänkningar är populära och kan alltid beskrivas så att de skapar flera jobb. En höjning av brytpunkten är positiv för många. Oppositionens motargument ter sig överdrivna – det är inte trovärdigt att påstå att regeringen skuldsätter oss alla för att få sänka skatten för de rikaste.
Men i sak är ett ytterligare jobbskatteavdrag troligen mindre verkningsfullt än de tidigare när det gäller att skapa nya jobb – och Socialdemokraternas motstånd är inte allvarligare än att de tänker acceptera det om det går igenom. Nu vidtar en tids taktikspel med utskottsinitiativ och försök från båda sidor att vinna poäng på att i slutfasen stå som vinnare. Men väljarna kanske tycker att helt andra saker är mer intressanta