Regeringsförklaringen innebar ingen ”utsträckt hand” till den rödgröna oppositionen, enligt Mona Sahlin (S). Där fanns det ingenting som tydde på att regeringen ändrat sig angående skatter, sjukförsäkring, Afghanistan eller kärnkraften, konstaterade hon besviket efteråt. Men vad hade hon väntat sig? Skulle Fredrik Reinfeldt ha vänt sig till hela det rödgröna blocket, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och sagt att det nu var dags att förhandla?
Det verkar som om valresultatet inte sjunkit in ännu på den rödgröna sidan. Det faktum att regeringen inte fick egen majoritet har lett till tolkningen att valet saknade en vinnare, vilket i sin tur kan betyda att ingen heller har förlorat. Men det fanns en tydlig förlorare 19 september, nämligen det rödgröna samarbetet och den rödgröna politiken.
Precis som att S-regeringar tidigare sökt samarbete med Folkpartiet och Centerpartiet kommer nu en Alliansregering utan egen majoritet att förhandla med de partier där det finns en samsyn i rad frågor. Och då handlar det bara undantagsvis om Vänsterpartiet (i asyl- och migrationsfrågor) och aldrig om Sverigedemokraterna.
Det är i stället med MP och S som det borde kunna gå att göra överenskommelser för såväl skatter och företag (MP) som energi, utrikespolitik och sjukförsäkring (S). Men då handlar det i dessa partier både om att lägga samarbetet med V åt sidan, att lägga valet 2010 bakom sig och blicka framåt.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans skulle sannolikt bli en farlig utmanare till Alliansen 2014. Samarbetet dem emellan tog ju till en början (innan man tvingades ta med V) sikte på hela perioden fram till 2020. Det var på dagen två år sedan, 7 oktober 2008, som Mona Sahlin och de båda språkrören presenterade det ”trovärdiga alternativet” till den sittande regeringen, en tydlig reformagenda i kombination med ekonomisk ansvarsfullhet.
Under de närmaste fyra åren har Alliansen flera möjligheter att driva igenom sin politik. Budgetpropositionen på tisdag, där en stor del av förslagen för 2011 ryms, kommer med största sannolikhet att röstas igenom utan problem. I övriga frågor finns alternativen samarbete med minst ett parti och att minst ett parti (eller minst tre riksdagsledamöter) lägger ned sina röster.
Om den hårdnackade blockpolitiken består ger man Sverigedemokraterna en möjlighet att fälla avgörandet. Talmansvalet i måndags var på sätt och vis en kombination av alla tre alternativen.
De rödgröna har bara ett alternativ, att SD röstar på deras förslag. Det kan bli så (i exempelvis Afghanistanfrågan), men frågan som S och MP nu måste ställa sig är vad det kostar i längden. Ska de ställa upp med ett trovärdigt alternativ i valet om fyra år eller blir det i stället en rödgrön repris?