Den tredje söndagen i september är det inte bara val, då avgår även två tåg, i alla fall om man ska tro de rödgrönas gemensamma reklamfilm. Det ena tåget ”är på väg mot ett modernt välfärdsland där jobben sätts främst” och där ”vi tillsammans investerar i kunskaper och möjligheter för alla”. Det andra tåget leder rakt ner i underjorden. Gissa i vilket lok regeringen sitter och i vilket det är oppositionen som drar i spakarna?
Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet gör sitt yttersta för att förmedla bilden av den stora skillnaden mellan de bägge regeringsalternativen – och från regeringshåll gör man förstås samma sak. Men vad skulle egentligen hända om de rödgröna vinner valet i september? Inte så mycket är det lite tråkiga svaret. Oppositionen är mycket duktig på att tala om alla regeringens så kallade misslyckanden, hur en kallhamrad högerpolitik skulle förpesta landet. Däremot är det betydligt skralare med talet om den egna politiken – och det är inte så konstigt. Det finns inte så mycket, i alla fall inte så mycket som står för en helt annan inriktning än den nuvarande regeringspolitiken.
Var för sig har partierna idéer och visioner, i alla fall Miljöpartiet, Vänsterpartiet och delar av Socialdemokraterna. Men eftersom skillnaderna de tre partierna emellan är så mycket större än den är mellan de fyra regeringspartierna, har oppositionsledarna för att alls kunna komma överens tvingats kompromissa bort det mesta vad entusiasmerande visioner och skarpa förslag heter.
Bristen på visioner försöker man dölja genom att gå till hård attack mot regeringen och i stor utsträckning svartmåla dess politiska syften (det samma kan även sägas om Alliansen). Inget av de bägge blocken vill ju att väljarna ska se sanningen bakom den uppskruvade retoriken: att skillnaden mellan de två regeringsalternativen egentligen inte är så stor.
Ett maktskifte kommer inte att bli så dramatiskt som de bägge blocken vill ge sken av. Vissa av regeringens reformer hamnar förstås i papperskorgen. Det blir inget Rut-avdrag och Rot-avdraget tidsbegränsas, fastighets- och förmögenhetsskatten kommer åter, vårdnadsbidraget ryker, arbetslöshets- och sjukförsäkringen justeras marginellt och de statliga utgifterna kommer helt säkert att öka på marginalen.
Men de stora regeringsreformerna kommer att bestå. De rödgröna vågar i princip inte röra jobbskatteavdraget och apoteksmonopolet är ett minne blott oavsett vilken regering som tillträder efter höstens val. Och trots protesterna mot de nya sjukförsäkringsreglerna lär de också bestå, åtminstone de huvudsakliga dragen. Även Socialdemokraterna och LO har nämligen länge insett att denna del av socialförsäkringssystemet måste reformeras. Kritiken tidigare i år handlade mer om att vinna några billiga politiska poänger än om en genuin motvilja mot regeringens förändringar. Tidigare insatser och någon form av tidsbegränsning motsätter man sig inte.
Spelar det då någon roll på vilket parti och vilket block man väljer att lägga sin röst? Självklart! Med en rödgrön regering blir visserligen inte förändringarna så stora som Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson och Lars Ohly vill få väljarna att tro, men risken är stor att den positiva utvecklingen av svensk arbetsmarknad och ekonomi stannar.
Socialdemokraterna har till exempel förklarat att de åter i praktiken vill avskaffa möjligheten till arbetskraftsinvandring. Och några förändringar av arbetsrätten kommer knappast att ske med en socialdemokratisk statsminister. Fortsatta reformer och arbetslinje riskerar att bytas mot i bästa fall ingenting, i värsta fall stagnation.
I ärlighetens namn bjuder inte Alliansen väljarna på några storslagna visioner. Men det finns ändå en viktig skillnad mellan oppositionen och regeringen: den senare lovar att fortsätta på den redan inslagna vägen. Arbetslinjen må vara välanvänd vid det här laget, men den slår an en ton hos väljarna och inriktningen är god. Det kan tyckas litet, men det är en milsvid skillnad mot vad som skulle presteras med Mona Sahlin vid statsministerrodret.