På Rackarberget röstade var tredje väljare på Miljöpartiet. Siffrorna är ungefär desamma i Lunds studentområden och i delar av Stockholms innerstad och närförorter lockade partiet mer än var fjärde väljare. Men eftervalsdebatten har inte handlat om de gröna framgångarna. I riksdagsvalet gick Miljöpartiet ”bara” fram med två procentenheter. Allt fokus har i stället riktats mot ett allt starkare Moderaterna och ett Socialdemokraterna i djup kris.
Det är därför ingen överraskning när Mikaela Valtersson, Miljöpartiets gruppledare i riksdagen, säger att det rödgröna samarbetet nu definitivt över. Hon vill rikta det mediala strålkastarljuset mot sitt eget parti - och mot sig själv. Valtersson är nämligen en av de hetaste kandidaterna till en av de två språkrörsposterna som blir lediga när Maria Wetterstrand och Peter Eriksson avgår nästa år.
Valtersson ser det rödgröna samarbetet som ett misslyckande. Det var fel att släppa in Vänsterpartiet i gemenskapen och de tre partierna hamnade snett i en rad sakfrågor. Mellan raderna är det tydligt vad Valtersson verkligen vill: Miljöpartiet ska fortsätta etablera sig som en mittenkraft i svensk politik. Det ska vara ett parti som signalerar individualism och modernitet, som i ännu högre grad i lockar storstadsväljare.
Om Valtersson är favorit till den ena språkrörsposten tippas Gustav Fridolin av många bli det andra språkröret. Det är uppenbart att Fridolin, som efter några års arbete som journalist nu har vänt åter till rikspolitiken, är mycket populär. Han har länge varit Miljöpartiets golden boy. Ända sedan han ledde Grön Ungdom har frågan inte varit om utan när han skulle bli språkrör för moderpartiet. I vår kan det vara dags.
Men att Fridolin är omåttligt populär i sitt parti betyder inte att han är en representant för den politik som har gjort hans parti till många väljares nya favorit. Både sakpolitiskt och imagemässigt står Fridolin för någonting annat än Wetterstrand och Eriksson. Han placerar sig längre vänsterut med förslag som andas närmast ungdomsförbundsaktig idealism.
Att det går hem hos Miljöpartiets gräsrötter är en sak, men hur skulle det tas emot av nyvunna och potentiella väljare? Motstånd mot Afghanistaninsatsen och en beskrivning av de senaste decennierna som en tid där ”politiker bit för bit rivit det så många äldre i vårt land vigt sina liv åt att bygga upp” är inga givna valvinnare bland välmående medelklass. Samma sak gäller motionen om sänkta löner för riksdagsledamöterna eller den skepsis mot europeisk gemenskap som skymtar fram bakom hans euromotstånd.
Mikaela Valtersson vill komma bort från det rödgröna samarbetet som hon inte anser gynnar Miljöpartiet. Målet är att fortsätta på den väg som Maria Wetterstrand och Peter Eriksson redan har slagit in på, utan att längre tyngas av stelbenta socialdemokrater.
Med Fridolin som språkrör kan Miljöpartiet dock bli precis så rödgrönt som det samarbete Valtersson dömer ut. Och hur populärt är egentligen ett sådant parti bland väljarna i Uppsala, Lund och Stockholms innerstad?