Vänsterpartiets kongress den gångna helgen var en påminnelse om vad partiet egentligen står för, om vad som är partiets rötter. Det blev om inte en kil, så åtminstone en rad besvärande stickor rakt in i det rödgröna samarbetet. Och nästa helg kommer det fler stickor när Miljöpartiet håller kongress i Uppsala.
Ett parti består av sina medlemmar, vilket kan vara lätt att glömma mellan varven. Partiledningen sköter ruljangsen och så länge allt går normalt är det bara att köra på. Men ytterst är det alltid medlemmarna som bestämmer och måste ge sitt godkännande.
?Vi har kommit överens om 15-16 statsbudgetar?, brukar rödgröna företrädare påminna om i ett försök att tona ned dramatiken med den nya alliansen. Men att förhandla om budgetposter är någonting helt annat än att förhandla om politiken, trots att det större partiet i båda fallen brukar gå segrande ur striden.
Det går alltså bra för Lars Ohly att komma från en budgetmangling och säga till medlemmarna att ?vi fick igenom A, men tyvärr inte B och C. Kanske nästa gång.? Men att inför en valrörelse säga att partiet måste avstå en del av sin politik för det gemensamma rödgröna bästa, för att framstå som ett trovärdigt regeringsalternativ, det är en helt annan femma.
Vänsterpartiets medlemmar vägrade också att gå till val på den ?mittenpolitik? som man ansåg att budgetöverenskommelsen var. In med sextimmarsdagen, upp med a-kassan och dela föräldraförsäkringen, således. Först går vi till val på vår politik, sedan får vi förhandla. Så som vi alltid har gjort.
Men ingenting är som förut. Och man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Medlemmarna vill inte riva upp det rödgröna samarbetet, men heller inte betala vad det kostar.
Det kostade på rejält för Lars Ohly och Ulla Andersson att göra upp om skuggbudgeten 3 maj. Nu måste jobbet göras om igen till en kommande valplattform. Därav det något ansträngda leendet på den omvalde partiledaren under kongressens avslutningsdag.
Egentligen borde det inte vara lättare på den borgerliga sidan. De är fyra partier i stället för tre. Och två av dem (C och KD) ligger obehagligt nära fyraprocentsspärren i opinionsmätningarna. I augusti är det sagt att Alliansregeringens partier ska ta gemensamt avstamp mot nästa mandatperiod. Upplagt för problem, kan man tycka.
Fördelen för den borgerliga alliansen är en samsyn på den grundläggande ekonomiska politiken. Jobbet man en gång gjorde i Bankeryd och i Maud Olofssons badtunna kan man ännu skörda frukterna av. Det ska löna sig att arbeta. Jobblinjen ligger fast. Utbildning, vård och näringspolitik är naturliga profilfrågor för de tre mindre regeringspartierna.
Men regeringens arbete har efter finanskrisen fått en ännu starkare dominans av Moderaterna. Det är Borg och Reinfeldt som ?sköter landet?. Det är Reinfeldt och Borg som har tagit ansvar och nu ska tala om hur vi ska gå vidare. Kanske med ett femte jobbskatteavdrag? Här finns helt klart risker för det fortsatta samarbetet.
Förutsättningarna är ändå långt mycket bättre för originalet än för kopian. Samsynen i det rödgröna blocket består hittills bara av att regeringen ska bytas ut. Men mot vad? Intrycket så här långt att bara partiledningarna är nöjda med de överenskommelser som gjorts. De som bestämmer, medlemmarna, är mer missnöjda än någonsin. Kanske gäller det i alla tre partierna?