Ledare: Rödgrönt önsketänkande

Vi vill göra allt som regeringen gör, och lika mycket till. Lite tillspetsat är det innehållet i den överenskommelse om infrastruktur som oppositionspartierna presenterade i går. Får de rödgröna makten blir det ny järnväg för höghastighetståg, Norrbotniabana och en rad förstärkningar av infrastruktur och kollektivtrafik över hela landet.

Och bäst av allt, förklarade Mona Sahlin, Peter Eriksson och Lars Ohly på den gemensamma pressträffen, allt är finansierat och klart. Några lösa trådar finns inte. Överenskommelsen kan tvärtom ses ett paradexempel på ekonomiskt ansvarstagande.

Det låter för bra för att vara sant - och det är det också. Oppositionens vilja att förstärka järnvägsnätet och påbörja en satsning på höghastighetståg är helt rätt tänkt. Problemet är bara att man lovar runt men håller tunt. Vid en närmare granskning visar sig finansieringen av satsningarna vara lika full av håll som pressträffen var av högtravande visioner.

För det första är det mycket tveksamt om oppositionens förslag ligger i linje med budgetlagen. Enligt denna ska investeringar som inte ger någon monetär avkastning finansieras med anslag. Detta är särskilt viktigt när det gäller stora investeringar i infrastruktur. Men när Sahlin, Eriksson och Ohly slår på stora infrastrukturtrumman och utlovar en satsning i hundramiljardersklassen, då ska mer än 50 miljarder täckas genom lån.

Därutöver är det tänkt att en kilometerskatt, där åkerinäring betalar för varje tillryggalagd kilometer, ska ge 20 miljarder över en tioårsperiod. Men någon exakt siffra är det inte fråga om. Hur skatten ska vara utformad skjuter man framför sig. Den ska, på bekant rödgrönt manér, utredas. Moderaternas trafikpolitiske talesperson Jan Evert Rådhström är mycket tveksam till om skatten kan ge de intäkter som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet hoppas på. Den föreslagna nivån är för låg och dessutom vill man låta skatten vara lägre i vissa regioner.

Bara en fjärdedel av oppositionens hundramiljarderspaket är tänkt att anslagsfinansieras. Resten, hela tre fjärdedelar, saknar alltså säker finansiering. Det förtar, minst sagt, intrycket av gårdagens överenskommelse. Det spelar ingen roll att oppositionen är någonting på spåren - både väljar-, miljö- och framtidsmässigt - utan en ordentlig finansiering blir det svårt att ta de storslagna visionerna om att "Sverige måste byggas om och byggas ihop" på allvar.

Detta är den stora skillnaden mellan regeringens och oppositionens förslag på området. Alliansens planer är inte lika högtflygande som de rödgrönas. I gengäld är de fullt finansierade och kan därför genomföras. Kanske inte lika spännande och fantasikittlande, men heller inte för bra för att vara sanna.