Den första av tre tv-sända debatter mellan motståndarna i det amerikanska presidentvalet hade i förväg utmålats som Mitt Romneys sista chans. Undan för undan har president Barack Obama ökat avståndet till sin republikanska utmanare, utvecklingen har varit densamma i de vågmästarstater där valet kommer att avgöras. En debattförlust i direktsänd tv och kampen om presidentposten skulle vara över hette det.
Givet detta lär Romney och kampanjstab vara nöjda över hur debatten natten till onsdag svensk tid artade sig. Han var redan från början på hugget och angrep Obamas svaga punkter: den höga arbetslösheten, den låga tillväxten, den massiva statsskulden. Obama reagerade påfallande defensivt. Han förklarade metodiskt hur hans politik skilde sig från Romneys och betonade de stora luckorna i Romneys agenda.
Romney säger sig till exempel vilja finansiera skattesänkningar och ökade anslag till militären genom att ta bort avdrag, undantag och kryphål i skattelagstiftningen, men kan inte precisera hur stora intäkter det kommer att ge. Han vill vidare skrota Obamas sjukförsäkringsreform, men har inget alternativt förslag. Samma sak med de regleringar av finansmarknaden som genomförts efter finanskrisen.
Men så länge Obama trasslade in sig och hade svårt att förklara sina egna tillkortakommanden, lyckades han aldrig få över bollen på Romneys planhalva. Den senare lyckades hela tiden undvika att svara på frågor om vad han egentligen vill, annat än att riva upp reformer genomförda de senaste åren, genom att hela tiden fokusera på Obamas svaga punkter: arbetslösheten och ekonomin.
Det är naturligt att utmanaren är mer på hugget. Han måste bevisa inte bara att han klarar av att axla ansvaret som USA:s nästa president. Han måste också få det att framstå som att den sittande presidenten inte har klarat av samma sak. För Obama handlade det däremot om att agera statsmannamässigt, som en president, vilket dock inte ska förväxlas med att vara på defensiven.
Debatten visade också återigen att president Obama är en större talare än debattör, och att det omvända gäller för Romney.
Så även om Obama vann i sak, han presenterade vad han har gjort och vad han vill göra, tog Romney hem debatten. Men vad får det i slutändan för betydelse för utgången av presidentvalet? En framgångsrik debattserie kan förstås påverka på marginalen, men det räcker med att gå tillbaka till presidentvalet 2004, för att inse att den inte betyder allt. Då var Demokraternas John Kerry genomgående starkare än George W Bush, men den senare vann valet. Exemplet 2004 visar också att det inte räcker för en utmanare att påpeka bristerna hos en sittande president för att ta hem segern.
Vad Romney gjorde i går var att inte förlora. Han är fortfarande med i kampen om presidentposten.