Rörigt till vänster
Den gångna veckan riktades allt ljus på den lika ofta uträknade som återkommande Gudrun Schyman och hennes utträde ur vänsterpartiet. Men även om hon bildar ett nytt parti kvarstår huvudlinjerna i den svenska inrikespolitiken.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
När Gudrun Schyman och de i hennes närhet diskuterar om väljarunderlaget är tillräckligt måste de ta hänsyn till detta, liksom att det krävs en bra organisation för att nå ut. Popularitet räcker långt, men sällan hela vägen. Inte ens den stridbare norrbottningen Lars Törnman lyckades år 2002 ta in det nystartade Norrbottenspartiet i riksdagen. Trots en valrörelse på motorcykel och stor uppmärksamhet i medierna slutade färden långt innan han hade kommit fram till Helgeandsholmen.
Att striden om riksdagsplatserna tilldrar sig uppmärksamhet från både allmänhet och medier är förståeligt, men minst lika intressant är vad som händer utanför strålkastarnas omedelbara omfång. Gudrun Schymans avhopp är bara ett av många tecken på ett vänsterparti i kris. Flera opinionsmätningar — senast från Statistiska centralbyrån, SCB — visar på att partiet under Lars Ohlys ledning faller rejält.
Förutom vänsterpartiets kris visar SCB:s mätning också att det parti som har närmast till fyraprocentsspärren är miljöpartiet. Samtidigt meddelar Temo att varannan miljöpartistisk väljare skulle kunna tänka sig att rösta på Gudrun Schyman, om hon nu skulle starta ett nytt parti. Det räcker att endast en liten andel av dem gör slag i saken för att miljöpartiets dröm om ministerposter i en socialdemokratisk regeringen ska gå i kras på grund av att partiet hamnar utanför riksdagen.
Även socialdemokraterna bör oroas över ett eventuellt Schymanparti. Inte främst för att hon skulle knipa väljare — en femtedel av s-sympatisörerna kan tänka sig att lägga sin röst på Schyman — utan för att det blir
än besvärligare att behålla regeringsmakten.
Redan med tre partier i den rödgröna vänsterkartellen har hoten om samarbetsavbrott duggat tätt, liksom de offentliga grälen mellan partitalesmän där alla har försökt skylla motgångar på varandra samtidigt som äran för eventuella framgångar tillskrivs det egna partiets storslagna förhandlingsförmåga. Hur ska det då inte bli om ytterligare ett parti klämmer sig in i kartellen?
Mot denna rödgröna röra kommer en betydligt mer enad borgerlig allians att ställas. I veckan togs ytterligare ett litet steg på vägen mot ett maktskifte när alliansen presenterade en gemensam webbplats. Några storslagna löften bjuder inte hemsidan på och
konkreta förslag från de olika arbetsgrupperna dröjer ytterligare en tid. Men det är tydligt att det hos de borgerliga partierna finns en gemensam vilja att åstadkomma förändring och att respektera varandra i den processen.
Ställ det mot sönderfallet på regeringssidan. Det är dessa huvudalternativ som väljaren kommer ha att ta ställning till om två år.