Rosenodlingar, golf och barnbarn i all ära...
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Förmodligen är det ingen tröst om man berättar för dem att de flesta människor aldrig blir gråhåriga på insidan. Även fysiskt är läget bra, vi har aldrig levt längre, aldrig varit friskare. Klagoropen över de problem som en åldrande befolkning medför är säkert obefogade. Längden på den period i livet då man inte klarar sig själv är troligen oförändrad, eftersom åldringar blir allt piggare allt längre.
Däremot har samhällets funktioner inte anpassats till befolkningspyramidens förändring. En viss omsvängning sker när det gäller synen på äldre människor i arbetslivet, men det går långsamt och tvekande. Det behövs en ny inställning hos arbetsgivare till att anställa äldre och incitament för dem som når pensionsåldern att satsa ytterligare några år på yrkesverksamhet. Men vi släpar på ett dystert arv när det gäller synen på äldre i arbetslivet. Vårt land har länge präglats av en negativ åldersfixering. I medierna är åldersuppgiften oftast den enda beskrivningen av en människa. Bedragare (32) häktad och kvinna (47) mördad kan det heta i rubrikerna.
Vi har vant oss, trots att åldern inte säger ett dugg om individens personlighet. Värre är dock att vissa branscher bara anställer människor under 40. Det är kanske mest vanligt i IT-företag där den snabba utvecklingen lett till att folk med rätt kompetens ofta är yngre och nyutbildade, varför de som arbetar där inte möter några äldre på sin arbetsplats.
Risken är stor att man då odlar en ungdomskult, har fördomar mot äldre och går miste om den inspiration som utbytet med mer erfarna kolleger alltid medför.
Många yngre chefer drar sig för att anställa äldre av psykologiska skäl. Är man osäker i sin chefsroll känns det besvärligt om underlydande har större erfarenhet både i yrket och av livet. Då ser man äldres självständighet som ett problem och underskattar deras fördelar när det gäller att värdera förslag och att hålla bra kontakter med bland annat kunder och leverantörer.
Det kan förstås finnas nackdelar med äldre arbetskraft. Den mest framträdande är att stresståligheten minskar med stigande ålder. Även den rent fysiska förmågan minskar. Arbetet bör därför kunna anpassas individuellt till arbetstagarens kapacitet. En sådan anpassning borde kanske göras för alla anställda. Förtidspensioneringar och sjukskrivningar tyder i vart fall på detta. Man kan inte heller bortse från att bitterhet över att livet och karriären inte blev vad man hoppats förvandlar många till griniga gubbar och kärringar.
Jag är dock övertygad om att flexibilitet och intellektuell förmåga inte är åldersrelaterade.
Jag har haft kolleger som redan i tjugoårsåldern föreföll ha låst sina uppfattningar och sin världsbild. Men jag har även vänner som är över nittio och ändå på ett vitalt sätt deltar i samhällsdebatten. Jag tror att äldre människor på lämpliga befattningar kan bidra till ökad effektivitet, bland annat genom kortare beslutsprocesser när erfarenhet utnyttjas på ett välavvägt sätt.
För människor som under nästan 40 år betalt sina skatter borde arbetsgivaravgiften givetvis vara avsevärt reducerad. I nästa steg borde man minska skatten på den inkomst som tillkommer utöver månadspensionen. Sammantaget skulle detta få många äldre som är vitala att ta chansen att få en guldkant på tillvaron, vilket på sikt gynnar alla.
För många är det frustrerande att inte få bidra till samhällsutvecklingen, när både fysisk ork och intellektuella krafter väl räcker till. Rosenodlingar, golf och barnbarn i all ära - det är ändå något absurt med system som tvingar äldre in i en yrkesmässig och intellektuell exil. Samhällets kostnader för att inte ändra pensioneringssystemen och att lättsinnigt skriva av de tillgångar som finns i form av kunskaper, erfarenhet, pålitlighet och lojalitet är stora. Att anställa äldre betyder inte att yngre konkurreras ut. En sextiofemåring bör inte lösa samma arbetsuppgifter som en tjugofemåring. Det omvända förhållandet borde också gälla.