Som man ropar i skogen får man svar - och som man frågar i enkäter får man också svar. Mitt i det stora risknippe som utgör utvärderingar av den svenska skolan kom i går en vacker liten rosenbukett. Det är Kommunförbundet som frågat elever och lärare i skolan om hur de trivs och då fått svar som förbundet tycker är glädjande. De flesta elever är nöjda med skolan och sina lärare och detsamma gäller lärarna. I siffror framgår det att 89 procent av eleverna är nöjda och 87 procent av lärarna.
Sveriges kommuner skulle alltså kunna slå sig för bröstet. Allt är bra. Uppgifterna för bara några dagar sedan om att fler elever än tidigare lämnar grundskolan utan fullständiga betyg och utan de nödvändiga grundkunskaperna är glömda, alla andra larmrapporter att förtiga.
Läser man det debattinlägg som Kommunförbundets ordförande Ilmar Reepalu (s) skrivit i Göteborgs-Posten ger han en annan bild. De bästa resultaten kom från de skolor där man frångått den nationella timplanen och det får Reepalu att hävda att det är statens detaljstyrning som hämmar skolans utveckling.
Var finns då sanningen om den svenska skolans standard? Är det Kommunförbundet som sitter inne med den? Eller Lärarnas Riksförbund eller något annat verk, myndighet eller organisation med intresse i skolan?
Självklart finns det ingen absolut sanning om hur den svenska skolan "är". De flesta skolor fungerar ju någorlunda hyggligt. Men det finns undantag. En del skolor är lysande, medan standarden på andra håll är katastrofal, där varken elever eller lärare kan fungera.
Men det finns några grundläggande problem. Ett är kommunaliseringen som genomdrevs i början av 90-talet. Det fanns i och för sig skäl för åtgärden men skälen emot var starkare. Visst kunde kommunerna mera fritt disponera skolans resurser, inklusive lärarkåren, men för elever och lärare blev följderna negativa. Kommunaliseringen inföll samtidigt som kommunerna genomled några verkliga krisår. Ingen höll någon hand kupad över skolverksamheten och således tvingades skolorna spara, ofta in i minsta skrymsle. Viktig personal sparades in och klasserna blev större.
Kommunförbundets lösning på problemet är att öka friheten för de lokala skolorna, samtidigt som förbundet ifrågasätter om skolan verkligen skall vara kommunal. Att släppa varje skola fri utan något centralt vakande öga kan leda till stor ojämlikhet på skolområdet. Däremot talar det mesta för en återgång till tiden före kommunaliseringen. En jämlik skola över hela landet får man bara om staten återtar styrningen fullt ut.