Vad händer med den palestinska framstöten till FN? Just nu tycks det mesta handla om fördröjning av omröstningen i säkerhetsrådet och kanske om förhandlingar i det fördolda. President Mahmoud Abbas ska i dagarna träffa Frankrikes president Sarkozy och israelsiska representanterhar inbjudits av EU till samtal med palestinska. I FN:s generalförsamling finns sannolikt en majoritet för att ge Palestina ställning som stat utanför FN – jämförbar med Vatikanen. Hur bör Sverige rösta om frågan kommer dit?
Palestinierna har samma rätt till en internationellt erkänd stat som israelerna och det var också detta som FN avsåg med den resolution 1947 som delade det gamla brittiska Palestinamandatet och som accepterades av den judiska sidan i konflikten. Men en uppgradering av Palestinas formella status kan, som UNT tidigare konstaterat, aldrig ersätta en förhandlingslösning. Palestinierna hoppas kunna pressa fram just detta. Men den omedelbara israeliska reaktionen har hittills varit den den motsatta.
Att fortsätta längs den linjen skulle vara ett allvarligt misstag. Israels position i regionen har snabbt försämrats. Vad den arabiska våren än leder till så är den tid förbi då man kunde förlita sig på fredsavtal med auktoritärt styrda arabstater. Också det tidigare samförståndet med Turkiet är slut. Den åtgärd från israelisk sida som skulle kunna förändra förutsättningarna är att nu acceptera den palestinska ansökan och därmed markera en genuin förhandlingsvilja.
Abbas initiativ bekräftar ju i själva verket att den palestinska myndigheten accepterar en stat vid sidan av Israel och att man nu, till sist, tar det steg som den judiska sidan tog redan 1947. Visar Israel genuin förhandlingsvilja så bidrar man sannolikt också till att minska Hamas inflytande över den palestinska opinionen, vilket är både i Israels och Abbas intresse.
Israels viktigaste motargument är att den palestinska ansökan stör Oslo-processen. Det skulle ha varit en begriplig linje om det pågått riktiga förhandlingar. Men det gör det inte och ansvaret är till mycket stor del den israeliska regeringens. Det finns ingen motsättning mellan nya förhandlingar och en uppgradering av Palestinas internationella status.
Både Sverige och övriga EU-länder vill se två stater, med 1967 års ”gröna linje” med olika justeringar som utgångspunkt för gränsdragningen. Att då rösta nej till en palestinsk ansökan, som innebär att man tydligt accepterar just en sådan lösning av konflikten, är inte logiskt. Att Israel i dag har en regering som inte vill se sambandet med den egna sidans hållning till FN:s delningsplan 1947 kan inte vara ett giltigt argument för att rösta nej.
Sverige bör sträva efter enighet inom EU. Men en resolution som både tillgodoser de palestinska ambitionerna och är förenlig med legitima israeliska säkerhetsintressen bör vi rösta för. Finns oklarheter kan man avstå. Men att rösta nej är inte hållbart.