Utvecklingen i Ryssland oroar allt mer. Sedan Vladimir Putin tillåtits återträda till makten – efter att avbytaren Medvedev suttit av en mandatperiod mellan 2008 och 2012 – har de auktoritära tendenserna i landet vuxit sig allt starkare.
De brösttoner som Putin nu låter ljuda minner närmast om hur det kunde låta från jätten i öster innan Kalla krigets avslut och Sovjetunionens upplösning. Vad är det egentligen som händer i Ryssland?
Mycket tyder på att Putin har fäst stor prestige vid att sätta en tydlig prägel på sin samtid. Såväl det inrikes- som utrikespolitiska agerandet har under de senaste åren varit uppseendeväckande. Hopp om ökad respekt för mänskliga rättigheter och ökad öppenhet mot omvärlden har smulats isär, allt eftersom staten har demonstrerat sina maktambitioner.
Att Putin nostalgiskt drömmer om en tid då Kreml var ”den andra stora aktören” i världspolitiken framstår inte som ett allt för långsökt antagande.
På hemmaplan har Putin instiftat flertalet lagar som mötts av häftig internationell kritik. Först ut var ”lagen om utländska agenter” som dikterar att ideella organisationer som tar emot finansiering utifrån måste registrera sig, samt märka allt sitt material med ”utländska agenter”.
Parallellt har även hårdare rapporteringskrav, ökad myndighetskontroll och strängare straff för de organisationer som inte samarbetar införts. Human Rights Watch har vid flertalet tillfällen belyst hur lagen har använts för att trakassera organisationer som jobbar för förbättrade mänskliga rättigheter i landet.
Restriktioner mot mötesfriheten har också tillkommit. För att demonstrera krävs ett myndighetstillstånd, som de sökande ofta nekas. Resultatet har blivit att många fredliga demonstrationer, som ändå genomförs, har skingrats, med efterföljande åtal samt höga bötesbelopp för organisatörerna.
Slutligen har den så kallade anti-gaylag som infördes i juni väckt stor kontrovers. Officiellt förbjuder lagen att ”göra reklam för icke-traditionella relationer bland minderåriga”, men verkar effektivt för att förbjuda alla former av kärleksyttringar bland, eller stödyttringar för, hbtq-personer.
Flera ryska rättsfall har även uppmärksammats i internationell media, bland annat fängslandet av Pussy Riot-medlemmarna och det något ironiska beslutet att bevilja den amerikanska visseblåsaren Edward Snowden asyl.
På den internationella arenan har Rysslands aktiviteter mycket handlat om att bevisa sin militära kapacitet och betydelse.
Rysslands och Kinas envisa blockerande av alla former av resolutioner mot Syrien i FN:s säkerhetsråd är den kanske tydligaste maktdemonstrationen. Slakten av det syriska folket har under tiden fortgått.
I och med Assad-regimens löften om att överlämna alla sina kemiska vapen till det internationella samfundet kunde Putin även skörda viktiga propagandapoäng som fredsmäklare.
Att Ryssland har skjutit fram sina militära positioner i Östersjön har knappast heller undgått någon. Efter de tidigare incidenterna med ryska spaningsplan som flugit nära Öland och Gotland har den ryska storövningen Zapad 2013 – som genomfördes förra veckan – väckt ont blod i de baltiska staterna.
Svenska Dagbladet rapporterade att medan Ryssland hade deklarerat att 22 500 militärer skulle delta i övningen, var det minst 70 000 som i slutändan deltog. Misstankar om att det Ryssland egentligen övade på var en invasion av Baltikum har enligt SvD även väckts.
Så vart är Ryssland egentligen på väg? Det är i dagsläget svårt att säga.
Men den maktfullkomlighet och växande arrogans som Putins Ryssland uppvisar – både på den inrikes- och utrikespolitiska scenen – ger goda skäl till vaksamhet och eftertanke.