Ryssland en pålitlig gasleverantör?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Är det, som framför allt Ryssland nu hävdar, frågan om en stabil, strikt affärsmässig uppgörelse som verkligen tillförsäkrar Rysslands kunder — Ukraina, EU och andra — rysk gas under de närmaste fem åren? Eller är det bara fråga om "fred i vår tid", en uppgörelse som håller till Putins nästa politiska nyck?
Visst låter det fint och kan förefalla betryggande med det femåriga avtalet, räknat från 1 januari. Men då skall man veta att den senaste tvisten mellan Ryssland och Ukraina inte hade sin upprinnelse i ett avtalslöst tillstånd mellan länderna. Även då fanns ett avtal som Ryssland plötsligt valde att bryta — och bara den naive kan tro att detta skulle sakna samband med den orangefärgade revolutionen i Ukraina och landets tilltagande västorienting.
Ryssland har visat, arrogant och inte så lite klumpigt, att landet är berett att utnyttja sina energiresurser för utrikespolitisk utpressning. Ett land som Ukraina, som vägrar att dansa efter Kremls pipa, straffas. Diktatorn Lukasjenkas Vitryssland, ett sovjetiskt Jurassic park i vår tid, får fortsättningsvis köpa sin gas till underpris. Den politiska bockfoten är uppenbar.
Kanske skall man tacka Ryssland för att landet så naket demonstrerade sina avsikter. Det har blivit en tankeställare, med en uppenbar säkerhetspolitisk dimension, för alla europeiska länder som importerar rysk naturgas. Hur pålitligt är Ryssland
som handelspartner? Är det verkligen klokt att lägga så många ägg i samma korg, satsa så mycket på den ryska naturgasen?
För många av de nya EU-länderna har det varit en besvikelse att se hur stora EU-länder som Tyskland, Frankrike och Italien ägnat sig åt solospel i förhållande till Ryssland i stället för att engagera sig
i att utforma och genomföra en gemensam Rysslandspolitik inom EU:s ram. De framgångar Ryssland haft med att splittra kan ha ingivit landet en överdriven föreställning om hur långt man kan gå med en sådan politik.
I bästa fall står vi nu inför en tillnyktring. I bästa fall inser nu även de stora EU-länderna att ett EU med en gemensam energipolitik är entyngre aktör gentemot ett potentiellt opålitligt Ryssland än var och en av dem.
Så mycket bättre om denna tillnyktring också kunde utsträckas till att gälla den svårmotiverade entusiasmen för naturgasen, vilken ter sig en smula svårbegriplig för den som samtidigt noterar att allt fler regeringar hävdar att växthuseffekten är våra dagars största miljöproblem.
Naturgas är obestridligen ett fossilt bränsle. Den är förvisso inte lika miljöskadlig som oljan, men ger likväl sitt bidrag till växthuseffekten.
Den logiska slutsatsen borde då bli att vi i stället för att öka användningen av naturgas — vilket, fantastiskt nog, även den svenska regeringen är inne på — borde inrikta energipolitiken på att så snabbt som möjligt minska användningen av fossila bränslen. Ett minimikrav måste rimligen vara att inte sätta i gång med ny storskalig användning av naturgas — om vi verkligen menar något med talet om farorna med växthuseffekten.
Andra alternativ måste medvetet och kraftfullt prioriteras. Kärnkraften går då inte att komma förbi, hur politiskt inkorrekt den än är i Sverige. Många tecken tyder också på att den står inför en omvärdering. Finland har redan beslutat att bygga ytterligare en reaktor. Andra länder tycks också vara på väg mot en ändrad inställning.
Men kärnkraften kan förvisso inte bli den allena saliggörande energikällan. Många andra energiteknologier är redan på gång och måste vidareutvecklas under de kommande decennierna.
För uppgiften är ju formidabel. Det handlar om miljöpolitik — och säkerhetspolitik, som den senaste veckan visar. Och det handlar inte bara om att få bort extremt miljöskadliga, men mycket utbredda energislag. Samtidigt måste den totala tillgången på energi öka, för de många länder som nu till följd av globaliseringen snabbt ökar sin standard och efterfrågan.