Ryssland slipper inte historien
I dessa dagar invigdes i Berlins centrum det stora tyska minnesmärket till offren för Förintelsen. I Ryssland produceras i stället Stalinstatyer. När sätter Ryssland upp sitt stora monument för att hedra minnet av offren för Gulag?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Men samtidigt gjorde sig historien påmind i alla sina nyanser — även dem som det officiella Ryssland valt att förtränga. President Putin, som tycker att Sovjetunionens sönderfall — och inte andra världskriget — var 1900-talets "största geopolitiska katastrof", hade planerat för ett jubileumsfirande som skulle legitimera den gamla sovjetiska historiesynen. Vad han fick var en påminnelse om att också Ryssland måste göra upp med de mörka inslagen i sin historia.
Allra mest störs han förmodligen av att det var hedersgästen själv, president George W Bush, som gjorde den mest effektfulla insatsen i det syftet. Synpunkterna från Bush och USA blir i längden inte lika lätta att arrogant vifta bort som det som sägs av ledare och länder av mindre politisk dignitet.
Inte nog med att Bush inledde sin resa med ett besök i Lettlands huvudstad Riga. Han avslutade med ett bejublat framträdande i Georgiens huvudstad Tbilisi tillsammans med detta lands unge (och USA-utbildade) president Michail Saakasjvili.
Redan valet att besöka Riga och Tbilisi var ett tydligt ställningstagande från Bushs sida. Lägg därtill att den amerikanske presidenten i sina tal med all tydlighet tog ställning för alla tidigare sovjetrepublikers rätt till frihet och för den historiesyn som de av Sovjetunionen förtryckta folken nu för fram.
Denna innebär, i sammanfattning, att man visserligen gladdes över nazismens nederlag i kriget — men att glädjen samtidigt grumlas av att det nazistiska förtrycket för folken i Öst- och Centraleuropa omedelbart avlöstes av ett nytt, med sovjetiska och kommunistiska förtecken.
Det är anledningen till att firandet av Segerdagen, inpyrt som det dessutom är med sovjetiska symboler och sovjetnostalgi, utlöser "blandade känslor" för att begagna den lettiska presidentens diplomatiska formulering.
Denna komplicerande historiska nyans är uppenbarligen inget som den ryske presidenten, och dagens ryska politiska elit, anser sig behöva ta hänsyn till — i den mån man alls förmår att ta den till sig.
Inget blir ju heller bättre av att man i en i och för sig begriplig önskan att framhäva det egna landets insatser helt förtiger andras insatser och offer. Med all rätt väcker det ont blod i Polen att Putin inte med ett ord berörde det polska motståndet och det lidande som polackerna drabbades av i kampen mot nazismen — och än mindre beklagade sovjetarméns passivitet när tyskarna slog ned den polska hemmafrontens uppror i Warszawa i augusti 1944.
Genom detta enögda sätt att hantera historien isolerar sig Putin och den ryska politiska eliten i en arrogans och självtillräcklighet, som i grunden återspeglar en totalitär grundsyn. Man befinner sig fjärran från vad som under senare decennier alltmer vuxit fram som en konsensus på global nivå i dessa frågor. Denna konsensus innebär att varje land måste se även de mörka inslagen i sin historia i vitögat, och dra lärdomar av detta för att förhindra en upprepning.
Det handlar mindre om att fördela individuell skuld, även om det självfallet är genant att inte en enda av Stalintidens bödlar ställts till ansvar, än om att inse att varje nation har ett kollektivt ansvar att verka för en hederlig och allsidig historieskrivning.
Många ledare har i dessa dagar kritiserat den ryska historiesynen. Sveriges statsminister Göran Persson, som fanns på plats i Moskva, har visserligen tidigare i ett brev till den lettiska presidenten nämnt den sovjetiska ockupationen, men valde denna gång att tiga. Det borde han inte ha gjort.
Till sist landar man i följande samvetsfråga: Om vi av alla andra länder kräver att de skall göra upp med sin historia, varför skall vi då göra ett undantag för Ryssland?
Frågan är inte heller enbart moralfilosofisk. Den har också en realpolitisk sida. Det är först när Ryssland gjort upp med sin historia som förutsättningarna finns för att landet skall kunna bli en stabil demokrati, som till exempel dagens Tyskland.
I dessa dagar invigdes i Berlins centrum det stora tyska minnesmärket till offren för Förintelsen. I Ryssland produceras i stället Stalinstatyer. När sätter Ryssland upp sitt stora monument för att hedra minnet av offren för Gulag?