Rysslands maktspråk
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Och visst har Världshandelsorganisationens chef Pascal Lamy rätt när han säger att marknadsmässiga priser bidrar till en effektivare energipolitik. Om man tvingas betala vad energin kostar, utan snedvridande subventioner, får man ett långt starkare incitament till energisparande, effektivare energianvändning än om energin tillhandahålls till underpris.
Och vad kunde vara mer anslående än att Ryssland, samtidigt som landet för första gången blir ordförande i G8 — sammanslutningen av världens åtta starkaste ekonomier — slår ett slag för marknadsekonomi i fråga om energipolitiken?
Således Ryssland som marknads-ekonomins bålde förespråkare i skinande blank riddarrustning?
Nej, knappast. Mest handlar detta om kortsiktig och illa dold maktpolitik från Rysslands sida mot det otacksamma Ukraina, som varit impertinent nog att vända sig västerut.
För om det enbart är fråga om att försvara marknadsekonomins principer blir det svårt att förklara att andra f d sovjetrepubliker kommer så mycket billigare undan. Vitryssland, denna våta dröm för Rysslands sovjetnostalgiker, skall uppenbarligen även fortsättningsvis betala 47 dollar per 1 000 kubikmeter rysk gas, Armenien och Georgien slipper undan med 110 dollar — medan Ukraina förväntas svälja en höjning i ett slag från 50 dollar till 220—230 dollar.
Men problemet handlar inte enbart om Ryssland och Ukraina. Västeuropa importerar 25 procent av sitt gasbehov från Ryssland och största delen av denna gas levereras via ledningar som går genom Ukraina.
Sedan Ryssland på nyårsdagen stoppade leveranserna till Ukraina har flera andra länder — Österrike, Ungern, Polen — känt av de minskade leveranserna, medan detta ännu inte drabbat Ukraina. Som ett brev på posten kommer nu anklagelser från Gazprom om att Ukraina "stjäl gas" — men från Ukraina uppges att landet har reserver som räcker minst en månad till.
Vem som har rätt går inte att avgöra på det här stadiet — men skulle Ukraina verkligen med sin heta ambition att närma sig och så småningom bli medlem av EU ta risken att låta sig avslöjas med fingrarna i syltburken?
Med detta ekonomiska tryck med politiska förtecken mot Ukraina får Ryssland antas vilja dels "bestraffa" den ukrainska ledningen, dels demonstrera för ukrainska folket att det kostar ekonomiskt att trotsa Rysslands vilja. Förhoppningen torde vara att ukrainarna skall krypa till korset i valet i mars och välja gentemot Rysslands önskemål mer servila politiker.
Men kanske räknar Putin fel. Kanske reagerar ukrainarna med ilska och trots i stället för att kapitulera i resignation, allergiska som de är mot ryskt maktspråk.
Och, framför allt, om Ryssland vill bli världens ledande energileverantör, är politiskt betingade leveransstörningar en mycket dålig affärsidé.