Rysslands mardröm i Tjetjenien
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Så har det låtit från Kreml i ganska många år vid det här laget. Avsikten med denna förljugna retorik är att förmedla ett intryck av att det nu bara gäller att ha lite tålamod till, att freden väntar alldeles runt hörnet.
Frågan är hur många som låter sig luras. Med undantag för några år under andra hälften av 1990-talet har Tjetjenien befunnit sig i ett mer eller mindre permanent krigstillstånd sedan 1994.
I så måtto har naturligtvis Kreml rätt som att de reguljära militära striderna inte längre sker längs en front. Men det innebär inte att Ryssland har läget under kontroll, och det innebär i ännu mindre grad att läget i Tjetjenien skulle vara i ordets konventionella mening normalt, eller att freden skulle vara nära.
Varje vecka försvinner och dödas människor i Tjetjenien. Varje vecka dödas och såras ryska soldater. Men motsättningarna går inte längre enbart längs nationella linjer. Numera förekommer det också fientligheter mellan olika tjetjenska grupper —
nämligen mellan rebeller av olika schatteringar och företrädare för den proryska tjetjenska lydregeringen.
Vad som på senare år också blivit alltmer uppenbart är att det tjetjenska kriget håller på att utvidgas — både geografiskt över norra Kaukasus och från att vara ett mer begränsat befrielsekrig till att bli ett krig med alltmer av islamistiska förtecken.
Det är naturligtvis överdrivet att tala om ett regelrätt krig. Än då länge handlar det om ett lågintensivt krig med enstaka kraftiga eruptioner.
För ett drygt år sedan var det en skola i Beslan i Nordossetien som ockuperades — och där upplösningen till följd av rysk militär inkompetens krävde hundratals dödsoffer, och alstrade djupgående och förblivande bitterhet mot myndigheterna.
I går genomförde omkring 300 rebeller ett regelrätt militärt angrepp mot Naltjik, huvudstad i republiken Kabardinien-Balkarien, som ligger granne till Tjetjenien. Några polisstationer, det lokala inrikesdepartementets byggnad och säkerhetstjänstens högkvarter anfölls. Uppgifterna om antalet dödsoffer går isär, men kan befaras vara högre än de 44 som är den officiella siffran när detta skrivs.
Att den tjetjenska motståndsrörelsen och ett sannolikt över tid växande inslag av islamister från andra länder nu uppenbarligen vid olika tillfällen kan slå ut vad som inte kan beskrivas som annat än kraftfulla militära angrepp innebär inte att vi med automatik har att se fram emot ett ständigt ökat antal sådana angrepp och en alltmer kaotisk situation i Kaukasien.
Men det tyder å andra sidan på att det förledande talet från Moskva om "upprensningsaktioner" med sikte på en snar fred i dominerande grad utgörs av önsketänkande. Det är troligare att oron i Kaukasus ökar än att den avtar så länge Ryssland envisas med att fullfölja den destruktiva politik man nu driver.
Militära angrepp från terrorister måste ofrånkomligen bemötas med militära medel, så långt har Ryssland inget val.
Men det enda resultatet av den systematiska terrorn, utpressningen och övergreppen mot den tjetjenska civilbefolkningen är att hatet och kampviljan mot Ryssland växer. Om Ryssland vill vända den utvecklingen måste politiken mot Tjetjenien läggas om. Inget tyder tyvärr på att något sådant skulle vara nära förestående.