En gång i tiden, vid 1970-talets början, var Socialdemokraternas grepp om Sverige så starkt att också intresseorganisationer utan någon naturlig koppling till arbetarrörelsen försökte komma in i gemenskapen. Vägen till att få gehör för sina synpunkter var att redan från början få vara med i de överläggningar mellan parti och fack där man uppfattade att alla viktiga beslut förankrades.
Det var alltså väldigt länge sedan. Men spår av samma mentalitet lever kvar inom det socialdemokratiska partiet självt. Ett av Håkan Juholts få löften i sitt installationstal i lördags var att inbjuda de tre stora fackliga centralorganisationerna, LO, TCO och Saco, till överläggningar om pensionssystemet. Slutsatserna av denna gemensamma utvärdering skulle så läggas fram för regeringen och om regeringen var kallsinnig så skulle pensionerna bli en valfråga 2014.
Här manifesteras åter gamla föreställningar om socialdemokratisk hegemoni över viktig politisk debatt och viktiga beslut. Det pensionssystem vi har i dag är resultatet av en bred uppgörelse, initierad av den borgerliga regeringen 1991-94. Förutom socialförsäkringsminister Bo Könberg (FP) var det Ingela Thalén (S), Anna Hedborg (S) och Margit Gennser (M) som hade störst betydelse för den breda uppgörelse som kunde presenteras vid en gemensam presskonferens med fem partier i januari 1994.
Uppgörelsen skapade ett stabilt system som kan fungera både i bättre och sämre tider och som kan stå sig också när regeringsmakten växlar. Modellen har blivit en förebild för liknande reformer i flera andra länder.
Självklart hade de stora fackliga organisationerna en viktig roll när denna reform förbereddes. Och lika självklart är att denna reform precis som alla andra då och då måste bli föremål för översyn. Självklart måste då alla de fem partier som står bakom uppgörelsen vara med från början. Men Juholt ville alltså att hans eget parti skulle sköta alltsammans självt och sedan ställa de fyra andra inför ultimatum.
Så kunde man kanske tänka på 70-talet, men inte i Sverige i dag. Sture Nordh (TCO) och Anna Ekström (Saco) gav direkt efter Juholts tal samma besked: Ska vi diskutera pensionsfrågor så ska vi diskutera med alla partier som står bakom reformen och inte bara med ett.
I socialdemokratisk retorik är det alltid det egna partiet som leder utvecklingen. Och när man ändå tvingas anpassa sig till verkligheten och göra upp med andra så känns man inte vid det efteråt. De politiker från andra partier som hade en avgörande betydelse för pensionsreformen finns inte, Socialdemokraterna har åstadkommit allt på egen hand och ska nu leda arbetet med den nödvändiga översynen.
Men så blir det alltså inte. Juholt kan inte återkalla 70-talet. Han kan vinna tillbaka en del förlorade väljare, men han kan aldrig styra landet som om bara hans eget parti räknas.