Centerpartiet får på 105-årsdagen en oblyg invit av Socialdemokraterna: ”Vi uppskattar Centern som konstruktiv och ansvarstagande kraft i svensk politik” skriver näringsministern Mikael Damberg och partisekreteraren Lena Rådström Baastad på Expressen Debatt (2/3). ”Blocköverskridande alternativ måste kunna prövas”, fortsätter de.
”Nej tack”, svarar C-ledaren Annie Lööf på twitter och slår fast att hon avser att hålla fast vid sina tidigare samarbetspartner: ”S är välkomna att stödja en alliansregering för att ta ansvar för landet”, skriver Lööf.
Dambergs och Baastads utspel syftar förstås till att spräcka alliansen. Det grundar sig på att man i S mentalt fortfarande ser sig som ett 40-procentsparti som kan välja och vraka, bjuda in den i regeringsvärmen som man anser har kvalificerat sig. Och Lööfs replik visar hur verkligheten ser ut, att S blivit ett parti bland andra.
Sant är att både C och S rört sig åt olika håll politiskt de senaste åren. Men har de därför så mycket mer gemensamt? Kanske, i vissa frågor. Men just därför blir kanske också S-utspelet kontraproduktivt. En väljare som skyr inflytande från Vänsterpartiet, och som ogillar de nya hårda tagen från S, får upp ögonen för att en allians med påtagligt C-inflytande kan vara ett fullt gångbart alternativ. Det var förstås inte vad Damberg och Rådström Baastad hade tänkt sig.