Möjligen är rapporten uppbygglig läsning för den som anser att tillbakagången berott på otur, på finanskrisen och på att ”den borgerliga pressen” inte vidarebefordrat de fina politiska förslagen i tillräckligt hög utsträckning. S-politiken var bra och inte var det något större fel på det rödgröna samarbetet heller. Men man ”nådde inte ut”.
Det finns även klädsam självkritik i rapporten, men den går längre tillbaka i tiden. Även S har de senaste 30 år accepterat ”ökande klyftor” och privata alternativ, heter det bland annat. Sett till hur tilltänkta partiledare talat om den framtida inriktningen så ligger nog rapporten på nattygsbordet hos Lena Sommestad medan Mikael Damberg förpassat den till bokhyllan.
Kanske bröts magin redan för tio år sedan när den moderata chefsekonomen Anders Borg räknade på partiets skattepolitik och konstaterade att den inte gick ihop. Varför skulle man göra det så lätt för motståndarna att spela ut kortet om ansvarslöshet? Här fanns ju gott om utrymme att sänka skatten för stora väljargrupper och ändå förbli ett högskatteland med bra välfärd.
De borgerliga partierna fick utrymme för sin politik och Alliansen styr nu ett Sverige som varken har världens högsta skattetryck eller oordning på finanserna. Och ansvarslöshetskortet har hamnat i knä på socialdemokratin.
För traditionella S-ögon är detta upp-och-ned-vända världen. Det ska ju vara Socialdemokraterna som tar ansvar och serverar ett utrymme som andra sedan förbrukar, varpå trygga S återställer ordningen igen. Nu har man tvingats acceptera en annan verklighet som man själv framstår som det största hotet mot. Särskilt då i rödgrönt sällskap.
Kriskommissionen undviker diskussionen om höger eller vänster för socialdemokratin. Skattesystemet ska ”få en helhetsöversyn”. Och vägen framåt går inte åt något håll, utan just framåt. Partiet måste visa hur man skapa nya jobb, precis som Alliansen måste göra det. Och regeringen behöver medtävlare om jobben. Passusen om innovation och forskningstöd till tjänstesektorn i rapporten ger här ett visst hopp.
Höger-vänsterdiskussionen är farlig för S på flera sätt. De så kallade gräsrötterna i partiet vill helt klart ha en mer traditionell politik. Till exempel sade alla tillfrågade riksdagskandidater i SVT:s och SR:s Valpejl att skatten för höginkomsttagare ska höjas. Men när sådana förslag presenterades i den rödgröna budgeten 3 maj sade väljarna nej tack.
Slutsatsen kan bli att det är partiledningen som måste leda. Även om inte alla i partiet gillar politiken, så gillar man att vinna val. Problemet för S är att det är just gräsrötterna, distrikten och kongressombuden, som snart ska välja ny partiledare.
”Lyckas socialdemokratin hitta en hållbar berättelse utifrån en gemensam förståelse av omvärldens förändringar – ja, då kan vi åter bli ett relevant politiskt parti”, skriver kriskommissionen i sin slutsats efter en genomgång av de utmaningar man står inför.
Att ”hitta berättelser” om allt och alla är ett modeuttryck som förhoppningsvis gått i graven nu när Per Schlingmann begravts i regeringskansliet. Vad sägs om att kavla upp ärmarna och börja jobba i stället? Gör upp med Alliansen om en långsiktig skattereform som ger incitament för jobb och företagande, och försök sedan att bli bättre än regeringen på att skapa dessa jobb.
Och låt det tomma arket vara tomt tills det kan fyllas med mening i stället för floskler. Magin är bruten och från och med nu får man ingenting gratis. Den som ser detta som en tillgång lika mycket som ett problem bör väljas till ny partiledare. Utifrån dessa förutsättningar presenterade Aftonbladets ledarsida i fredags tre kandidater, av vilka man kan räkna bort två. Kvar blir Mikael Damberg.