Många talar om a-kassan – men få om vad man ska göra åt den. Folkpartiet gjorde i går ett försök att skissa på en omställningsförsäkring som leder till fler jobb. Enligt FP bör a-kassan omfatta alla, ha rättvisa avgifter och en hygglig men stegvis avtrappad ersättning. Dessutom bör den kombineras med en reformerad arbetsrätt.
Responsen blev den väntade. De mindre allianspartierna, C och KD, ställer sig bakom förslaget. Moderaterna har tidigare motsatt sig de flesta av förslagen och hänvisar nu till den pågående socialförsäkringsutredningen. Och Socialdemokraterna, som hela tiden kritiserat avgifterna och ersättningen i a-kassan, valde att ligga lågt. Stefan Löfven kommenterade inte alls och Ylva Johansson talade i stället om den förra reformen av a-kassan 2006.
Den stora stötestenen är nu liksom tidigare införandet av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. FP vill se en allmän försäkring som likt sjukförsäkringen hanteras av Försäkringskassan eller en separat myndighet. Men utsikterna är allt annat än goda. Just ett sådant förslag lades fram redan i maj 2008 men inte ens inom alliansen kom man då överens. Och socialförsäkringsutredningens sekreterare Irene Wennemo sade i veckan att hon inte räknar med en uppgörelse fram till valet 2014. Partierna står alltför långt ifrån varandra i frågan.
Socialdemokraterna vill förstås att avgifterna ska sänkas och ersättningen ska höjas. Då blir a-kassan en trygg försäkring, menar man. Men att trygg försörjning via a-kassa leder till att färre jobbar är en läxa som Sverige borde ha lärt från 1970- och 1980-talen. Därför är det viktigt att FP poängterar att trygghet i ersättningssystemet måste växlas mot större rörlighet på arbetsmarknaden. Den principen fungerar i Danmark, som har högre ersättning för arbetslösa men också betydligt svagare anställningsskydd.
Slutligen kan inte graden av fackanslutning vara ett argument mot en obligatorisk a-kassa. Det är visserligen önskvärt med en hög andel fackanslutna i ett land där arbetsmarknadens parter har ett stort ansvar, men fackmedlemskapet måste ske av andra skäl än att man administrerar a-kassan.
Det underligaste i FP:s förslag till reformer är argumentet att de differentierade avgifterna inte haft avsedd effekt på lönebildningen, då lönerna i stort har följt det normgivande industriavtalet. Det är lätt att hålla med IF Metalls ordförande Anders Ferbe som konstaterar att industriavtalet kom till 1997 och har fungerat på samma sätt sedan dess.
De höga avgifterna har helt enkelt inte fungerat eftersom folk valde att gå ur a-kassan. Detta erkändes också indirekt av regeringen som efter något år införde ett tak för yrkesgrupper med stor risk för arbetslöshet. Nu vill FP sänka avgifterna som en del i ett a-kassebygge som är mycket lovvärt i teorin. Tyvärr kommer nog inte planen att genomföras.