Suppose there was an election and nobody came - tänk om det hölls ett val och ingen kom. Jag tror att formuleringen kommer från någon anarkistgrupp på 60- eller 70-talet som ett uttryck för åsikten att vi egentligen skulle klara oss utmärkt utan både stat, lagstiftare och lagar. Men ingen har hittills kunnat föreställa sig ett val där partier och kandidater håller sig undan - inte förrän i år.
Under årets EU-valrörelse fick man ibland intrycket att partierna, eller de flesta av dem, inte ens var intresserade av att få några väljare. Hem till oss kom under hela valrörelsen två broschyrer - den ena uppmanade oss att kryssa folkpartiets Maria Weimer, den andra var en påkostad valtidning, komplett med valsedlar och allt, från ett främlingsfientligt parti. Varken socialdemokrater eller moderater hörde av sig.
Till UNT:s debattsida kom ett tjugotal artiklar. Det vanliga problemet med att få plats för inlägg från många olika håll uteblev - bortsett från sista veckan. Nästan alla inlägg kom nämligen då - ett tydligt tecken på att få ens brytt sig om att försöka nå ut med argument förrän dagarna närmast före valet. Ett par partier hade kandidater som skrev artiklar flera veckor tidigare - från ett annat uteblev debattinläggen helt. Inför folkomröst-ningen i höstas flödade debattinläggen in redan i maj.
På socialdemokraternas affischer syntes tre statsråd som alla hade det gemensamt att de inte kandiderade i valet. Vad slagorden hade med EU att göra var inte lätt att förstå. Jag vet flera personer som inte ens förstod att det var fråga om valaffischer förrän tidningarna började skriva om saken. Identiteten på socialdemokraternas huvudkandidat, Inger Segelström, doldes framgångsrikt, liksom de åsikter som hon kanske har om Europasamarbetet. Något liknande kan sägas om moderaterna som tryckte upp broschyrer om svensk inrikespolitik, som i någon utsträckning tycks ha delats ut - dagen före valet.
Givetvis förekom fler aktiviteter. Men det ändrar inte bilden. Med ett par undantag tycktes de vanliga partierna förtränga att ett val närmade sig. Och jag tror inte att jag är alldeles ensam om att närmast känna mig kränkt av att ett rasistparti verkar mer angeläget att vinna min röst än flera demokratiskt pålitliga partier.
Jag tror också att denna passiva valrörelse i sig har bidragit till Junilistans framgångar. Åtminstone i utgångsläget är ju detta parti och dess kandidater något helt annat än t ex Ny demokrati och liknande missnöjespartier som kommit och gått.
Marie Söderqvist skriver i en krönika i Expressen den 16 juni att det denna gång varit de etablerade politikerna - eller många av dem - som framstått som ytliga populister, medan Junilistan företrätts av kandidater med personlig trovärdighet och etablerad ställning i samhället. Hon har rätt i det. Man måste inte vara ung, flåsigt folklig eller outsider för att få proteströster. I det här fallet har det räckt att visa engagemang - kanske har rent av det faktum att Junilistans ledande företrädare har något annat och mer välbetalt än politik att syssla med ytterligare stärkt partiets dragningskraft.
Inte heller Junilistan har haft så påfallande många valaktiviteter. Men poängen är att när de som väljarna väntar sig engagerat ska tävla om rösterna inte visar sig eller bara rabblar upp fraser så utfaller jämförelsen ändå till de engagerade amatörernas fördel. Det räcker att man vet att Junilistan finns för att den ska bli ett alternativ till dem som smiter från valrörelsen.
Jag anser fortfarande att Junilistans linje, att tro sig kunna påverka EU genom att bara säga nej till fortsatt utveckling, är ohållbar. Men om de som har riktiga idéer om vad de vill med unionen också vill få folkets röster så måste de visa sig och presentera kandidater som har något att säga. I Danmark och Finland blev valdeltagandet betydligt högre än i Sverige - men så fanns också två tidigare statsministrar bland kandidaterna, Poul Nyrup-Rasmussen (s) och Anneli Jäätteenmäki (c).
Alla smet inte. Folkpartiets Cecilia Malmström och vänsterpartiets Jonas Sjöstedt genomförde en debatt-turné genom hela Sverige. Båda fick många kryss och vann mycket respekt. Centerledaren Maud Olofsson kandiderade inte men satsade hårt och fick en liten valframgång. Flera kandidater längre ned på listorna gjorde berömvärda insatser. Men var fanns alla de som i vanliga fall vill framstå som huvudalternativen i svensk politik?