De två förslagen ingår i ett större reformpaket som arbetats fram på Kofi Annans uppdrag. Det övergripande syftet är att stärka FN:s möjligheter att hantera svåra frågor, inräknat sådana där enskilda länder förbryter sig mot de egna invånarnas mänskliga rättigheter.
Frågan är inte ny. Den har sin bakgrund bl a i FN:s handfallenhet inför t ex katastroferna i Bosnien och Rwanda under 1990-talet. Dessa och andra kriser har redan lett till att tolkningen av FN-stadgan förändrats så att också övergrepp inom ett enskilt lands gränser - och inte bara attacker utanför gränserna - har börjat betraktas som hot mot freden.
Förändringen är inte oomstridd. Kina och Ryssland vill till nästan varje pris hålla fast vid principen om absolut statssuveränitet, eftersom de själva skulle kunna utsättas för besvärande uppmärksamhet om FN-stadgan tolkas på ett nytt sätt.
Till dessa frågor har de senaste åren lagts ytterligare en - effekterna av USA:s och Storbritanniens beslut att anfalla Irak utan stöd av säkerhetsrådet. Ju mindre effektivt FN är desto större är risken att USA också i andra frågor väljer att ignorera världsorganisationen.
Bushadministrationen anser att USA måste kunna slå till militärt utomlands i förebyggande syfte, för att minska risken för terrorangrepp eller kärnvapenutpressning. Den kommission som föreslagit reformer av FN-systemet vill i stället införa nya möjligheter för världsorganisationen att agera på motsvarande sätt.
Det ska ske genom att en särskild "fredsbyggande" kommission inrättas med uppgift att övervaka tänkbara konfliktområden, erbjuda hjälp och råd och varna ansvariga regeringar för följderna av den ena eller andra handlingslinjen. Dessutom ska kommissionen förbereda väpnade aktioner om sådana visar sig nödvändiga.
Kriterierna för när väpnade insatser ska kunna ske ska samtidigt preciseras. De ska vara en sista utväg, vara riktade mot ett väl definierat hot, ha ett klart syfte och stå i proportion till vad som krävs. De tänkbara konsekvenserna ska utredas i förväg.
Kommissionen föreslår dessutom att FN:s medlemsstater ska åläggas en ny skyldighet - att skydda sina egna medborgare. Det kan tyckas vara ett blygsamt önskemål. Men alla vet vad vissa regimer är kapabla till. Hade en sådan skyldighet redan funnits så hade t ex Saddam Husseins massmord på kurder i princip kunnat föranleda en FN-intervention.
Linjen är alltså att stärka människornas rättigheter på staternas bekostnad. Men kvar står alltjämt vetorätten, som också i framtiden exklusivt ska utövas av dagens fem permanenta medlemmar av säkerhetsrådet. Vägrar en eller flera av dessa att godkänna en intervention så blir det ingen - i alla fall inte med FN:s godkännande.
Att avskaffa vetorätten är knappast realistiskt - i så fall kommer flera stater i framtiden att helt strunta i FN. Samtidigt är urvalet av stater med vetorätt en spegel av internationella förhållanden som inte längre råder. Men att ge vetorätt till ännu fler skulle med stor säkerhet innebära att FN nästan aldrig kunde fatta beslut.
Kommissionen försöker lösa problemet genom att höja några länders status genom att ge dem permanent plats i säkerhetsrådet - men utan vetorätt. I en version utses sex nya permanenta medlemmar - två från Asien, två från Afrika, en från Europa och en från Nord- och Sydamerika. Man kan gissa att Indien, Japan, Sydafrika, Egypten eller Nigeria, samt Tyskland och Brasilien ligger bra till för nya permanenta platser. I en annan version skapas en ny medlemskategori med åtta platser som utses för fyra år i taget och kan förnyas. Den modelllen öppnar möjligheter för fler länder - t ex Pakistan, Mexiko och Argentina att någon gång komma i fråga som åtminstone "halvpermanenta" medlemmar.
Man kan tydligt se hur kommissionen har valt att lägga förslag som i allt väsentligt innebär att den nuvarande strukturen kompletteras, samtidigt som de invanda grunddragen består. Det kan tyckas vara fegt, men är det enda realistiska. Om FN ska få större relevans och bättre möjligheter att agera så måste det ske på ett sätt som inte leder till att något av dagens dominerande länder försöker slå spelet över ända.
FN:s hela existens ifrågasätts emellanåt. Andra vill komplettera FN med en organisation där bara demokratier släpps in. Men en världsorganisation som åtminstone ibland fungerar som den ska och som är ett politiskt forum för alla stater har ett obestridligt egenvärde. Kommissionens förslag är inte idealiska men de går i rätt riktning.