Framtiden börjar i skolan. Det budskapet möter den som besöker hemsidan för ett av riksdagens partier. Partiets ordförande förkunnade nyligen att Sverige behöver lärare som har mandat att få bort mobilspelande och stök från klassrummen och sätta fokus på kunskap och bildning.
Partiet är inte Liberalerna och partiledaren är inte Jan Björklund. Nej, det är Socialdemokraterna och Stefan Löfven som sjunger kunskapsskolans lov. Det är en glädjande positionsförskjutning från Sveriges största parti.
Men i själva verket har Socialdemokraterna bara hittat tillbaka till den idé om grundskolans klassutjämnande potential som tidigare präglade arbetarrörelsen. Enligt den idén var det just en skola som betonar, inte tonar ner, behovet av kunskap och bildning som bäst gynnar arbetarklassens barn. Redan på 1940-talet kampanjade Socialdemokraterna under parollen ”Begåvad men fattig? Ge honom lika chans!”
Förhoppningsvis kan vi nu få en skoldebatt som fokuserar på hur den positiva trenden från senaste Pisa-mätningen ska hålla i sig. Samtidigt behöver politikerna enas om reformer för att komma till rätta med nästa stora utmaning för svensk skola, att öka jämlikheten.
När vi talar om en jämlik skola är det framförallt två former av jämlikhet som brukar eftersträvas.
För det första jämlikhet i kvalitet: landets skolor ska vara likvärdiga när det gäller undervisningens kvalitet och förmågan att utjämna livschanser. Alla elever ska ges likvärdiga möjligheter att tillgodogöra sig kunskapsmålen, oavsett vilken skola de går i och oberoende av föräldrarnas utbildningsnivå.
För det andra jämlikhet i elevsammansättning: landets skolor ska präglas av mångfald. I skolan ska direktörens dotter och svetsarens son mötas.
Efter att Socialdemokraterna åter börjat omfamna kunskapsskolan finns det goda förutsättningar att tillgodose den första formen av jämlikhet. Med en skola där kunskap står i fokus kan klassresan bli verklighet för fler. Det finns också en växande politisk insikt om att staten behöver ta ett större ansvar för att säkerställa likvärdigheten mellan landets skolor.
När det gäller jämlikhet i elevsammansättning är det knepigare. Flera rapporter visar att segregationen, mätt som skillnaderna i skolors elevsammansättning, har ökat de senaste decennierna. Det fria skolvalet är en förklaring. Men den största boven i dramat är den segregerade bostadsmarknaden. Att vrida klockan tillbaka till en tid då föräldrarnas adress avgjorde barnens skola är därför knappast rätt väg att gå. För föräldrar med tjocka plånböcker kommer dessutom möjligheten att välja skola åt sina barn alltid att finnas kvar. Vi bör slå vakt om systemet med offentligt finansierad skolpeng och eftersträva lösningar som bevarar valfriheten och samtidigt minskar segregationen.
Två intressanta förslag som förts fram för att minska segregationen i skolan är obligatoriskt skolval och lottning av friskoleplatser.
Obligatoriskt skolval är ett tilltalande förslag som skulle göra att alla utnyttjar sin valmöjlighet. Forskare vid Stockholms universitet har dock visat att ett system med obligatoriskt skolval i sig sannolikt inte minskar segregationen (Dagens Samhälle 27/10 2016).
Därför bör även själva urvalsprocessen till friskolor ses över. För att få en plats på vissa populära skolor är kötiden över fem år. Hur reell är valfriheten om eleven måste ha stått i kö från födseln för att ha en chans att få gå i en populär innerstadsskola? För exempelvis nyanlända och barn till föräldrar som inte hade en tanke på skolval under barnets första levnadsår, blir valfriheten en chimär. Därför kan lottning av platser vara värt att testa för de skolor som har fler sökande än platser.
Det gick att vända trenden med de sjunkande kunskapsresultaten i den svenska skolan. Nu måste trenden mot ökande segregation vändas.
Sebastian Sundel
Vik ledarskribent