En viktig faktor är förstås att regeringen har gjort en prioritering. Man kan inte ta hur många strider som helst med ett av Sveriges viktigaste maktcentrum. A-kassan är den fackliga fråga som regeringen anser viktigast. Att ta ytterligare en strid med facket och dessutom mitt i en avtalsrörelse skulle vara synnerligen otaktiskt.
Men det är också en fråga om hur problemet formuleras. När svenska arbetare skriker Go home till lettiska arbetare är det en skandal. Inte ens LO:s avtalssekreterare Erland Olausson ville försvara det. Men LO har lyckats få striden att handla om det svenska systemet med kollektivavtal. Hur det har gått till är märkligt, eftersom ingen i Sverige någonsin har velat avskaffa den modellen (utom kristdemokraternas ungdomsförbund som i UNT förra veckan krävde en lag om minimilön). Den svenska regeringen har ingen som helst anledning att inför EU:s domstol gå emot kollektivavtalen.
Många länder både i och utanför EU har inte mycket annat att konkurrera med än sina låga löner. Det lyckas man ofta mycket bra med när det gäller varor. Och Sverige lyckas ändå konkurrera, trots ganska höga löner tack vare teknisk utveckling, hög utbildning av arbetskraften, hög effektivitet och annat.
Men när det gäller utländska företag som verkar i Sverige är situationen en annan. Om utländska företag fritt skulle få etablera sig och sätta vilka löner som helst skulle svenska arbetare i vissa sektorer, som byggen, helt försvinna. Men enligt reglerna måste utländska företag som finns permanent i Sverige betala löner enligt kollektivavtalet. Om detta är alla eniga.
Problemet gäller utländska företag som tillfälligt verkar i Sverige. I många länder finns en lag om lägsta lön, som de utländska företagen måste rätta sig efter. Men sådana lagar finns inte i Sverige. Här har vi kollektivavtal. Ett bekymmer är då att somliga av dessa kollektivavtal också innehåller en rad andra regler, t ex granskningsavgifter, försäkringar, semesterersättningar etc.
I fallet Vaxholm kunde Laval tänka sig att betala minimilön enligt Byggnads avtal, men man kunde inte tänka sig att göra vad Byggnads krävde, nämligen att utan avtal betala något betydligt dyrare som kallades snittlön plus granskningsavgift, plus semesterersättning, plus försäkring, något som de lettiska arbetarna redan hade enligt sitt avtal. Slutet på Vaxholmsfallet var att företaget gick i konkurs och arbetarna blev arbetslösa.
Det är ingen slump att det var just Byggnads och Elektrikerna som aktualiserade frågan. När det gäller de flesta andra områden, t ex där Metall är inblandat, har problemen gått att lösa utan större bekymmer. Men Byggnads har ett mycket säreget avtal, fyllt med specialbestämmelser. Elektrikerna tillhör de fack som strejkar allra oftast.
Så vad kan man vänta sig av EU:s domstol? Många länder väntar med spänning på domen som kommer att få stor betydelse. Ingenting tyder på att domstolen skulle förbjuda kollektivavtal. Däremot skulle det inte förvåna om man skriver något om proportionalitet. De stridsåtgärder som facket tillgriper för att få igenom kollektivavtal måste vara rimliga i förhållande till själva konflikten.
Exakt vad detta innebär i praktiken är det möjligt att domstolen överlåter till den svenska Arbetsdomstolen att avgöra. Men nog borde det innebära att man inte får utfärda blockad mot ett utländskt företag bara därför att detta företag inte vill betala granskningsavgift till ett svenskt fack eller dubbla försäkringsavgifter och semesterersättningar. Minimilön borde väl just innebära avtalets lägsta lön.
Om domen går ungefär efter den linjen kan man hävda att regeringen förlorat, eftersom den ställde sig bakom Byggnads. Å andra sidan kan man tänka sig att en sådan förlust inte skulle kännas särskilt smärtsam, vare sig för facket eller allra minst för regeringen, som väl snarast skulle bli tacksam.
Gunvor Hildén | Fristående kolumnist
gunvor.hilden@comhem.se
gunvor.hilden@comhem.se