De rödgröna tycker i grunden olika om försvars- och säkerhetspolitiken. Skiljelinjen går inte mellan blocken.
I stället finns skarpa meningsskiljaktigheter mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
I går redogjorde Mona Sahlin (S) i en debattartikel i Expressen för argumenten bakom det socialdemokratiska stödet till insatsen i Afghanistan. Sahlin lyfter framför allt fram situationen för Afghanistans kvinnor. Utan Sveriges medverkan skulle förhållandena vara avsevärt mycket sämre i en region som präglas av förtryck och extremism. Efter ett besök i området säger hon sig ha sett många bevis för att svenskarna gör en viktig insats. I ett försök att blidka Vänsterpartiet och Miljöpartiet betonade Sahlin samtidigt vikten av civila insatser.
Det är svårt att hitta någon gemensam politik i spänningsfältet mellan Socialdemokraternas försiktiga ja och Vänsterpartiets bestämda nej. Det gäller alldeles oavsett hur mycket Sahlin lovar att satsa på ökade anslag till fattigdomsbekämpning. Det är soldaterna Lars Ohly har något emot.
”Ett snabbt beslut om att ta hem de svenska trupperna skulle vara en viktig internationell politisk signal som kan hjälpa till att ersätta omvärldens ensidiga militära fokus med ökat civilt stöd och bidrag till politiska lösningar.” Citatet är hämtat från Vänsterpartiets hemsida. Medan Sahlin ser de svenska trupperna som en garant för att civilsamhället överhuvudtaget ska kunna existera menar Ohly att det är den militära närvaron som är problemet.
På söndag håller Ohly sitt traditionella sommartal i Gnesta. Publiken på plats kommer förmodligen att få höra ett hopkok av de sedvanliga basvarorna i det röda skafferiet. Ohly har gjort det till sitt signum att vara något av en posör i utrikesfrågor. Det vore överraskande om Ohly inte lyfte fram Afghanistan som en särskild punkt i sitt tal.
Inte minst efter den senaste tidens anklagelser om övergrepp begångna av de internationella styrkorna på plats.
På grund av att partiet numera ingår i det rödgröna samarbetet tvingas Socialdemokraterna (med påtaglig vånda) anpassa sig till Vänsterpartiets politik på området. Kravet på ett amerikanskt tillbakadragande från världen (!) letade sig exempelvis in i ett rödgrönt policydokument.
Tidigare har Ohly sagt att hans ”grundtips” är att de rödgröna inte går till val på en gemensam linje när det gäller försvars- och säkerhetsfrågorna. Det är först efter en socialistisk valseger som något klart besked är att vänta.
I höst måste riksdagen fatta ett beslut om framtiden för den svenska Afghanistanstyrkan. Det är olyckligt att blockpolitiken skapat låsningar som till synes gör det omöjligt med breda uppgörelser. Svensk säkerhetspolitik lämpar sig illa som slagträ i en uppskruvad valdebatt. Möjligtvis är det önsketänkande, men borde inte statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och Sahlin försöka enas om Afghanistan?