Säkert är det inte. Även om krisgruppens medlemmar är unga har de alla redan gjort karriär i partiet. Det är snarare fråga om personer som har vuxit upp i rörelsen. Kajsa Borgnäs, som ska fundera över ideologin, tillhör definitivt partiets vänsterfalang.
Och de som talar om att man vill tillbaka till partiets rötter tänker nog inte på Göran Persson eller Ingvar Carlsson utan snarare på en rejäl vänstersväng. Men om man vill inrikta sig på medelklassen och storstadsväljarna är det knappast en vinnande strategi.
Ett problem för Socialdemokraterna är just att partiets rötter utgår från industrisamhällets historiska motsättning mellan arbete och kapital. Man utgick från ett samhälle där arbetarna var den dominerande gruppen. Arbetare hade okvalificerade uppgifter och var i princip utbytbara. Marknaden var geografiskt begränsad.
Så ser samhället inte ut längre. Om företagen inte får som de vill flyttar de raskt utomlands och så försvinner jobben. Industrin är inte längre dominerande arbetsgivare utan nu är tjänstesektorn störst. Staten och kommunerna är stora arbetsgivare. Och arbetarna har minskat starkt i antal och har ofta så kvalificerade arbetsuppgifter att de inte alls är utbytbara.
Det här påverkar både löner, arbetsrätt och maktförhållanden mellan arbetsgivare och anställda. Den svåra uppgiften för S är att förändra sig så att partiet blir relevant i en förändrad värld.
Kortsiktigt ser det ut som om Socialdemokraterna har bestämt sig för konfrontation med alliansregeringen. Mona Sahlin säger rent ut att hon inte tänker ta hänsyn till hur Sverigedemokraterna röstar. Hanterandet av talmansfrågan tyder inte på någon vilja till samförstånd med regeringen. När partiets kandidat Björn von Sydow valde att hoppa av därför att han inte vill stödjas av Sverigedemokraterna kunde ju S ha avstått från att presentera en ny kandidat. Men så agerade man alltså inte. Är det verkligen rimligt att låta SD få avgöra talmansvalet? Och kommer Miljöpartiet även i framtiden att stödja denna konfrontationspolitik?
Lägger de rödgröna fram en gemensam budget som sedan stöds av Sverigedemokraterna måste det bli nyval. Det vill nog Socialdemokraterna undvika. Så hur långt ska de rödgröna acceptera hjälp från SD? Detsamma gäller ju för övrigt också regeringen. Och hur många nederlag tål man? Att Sverigedemokraterna kommer att göra allt för att ställa till problem är självklart.
Det är nu Socialdemokraternas framtid avgörs. Förnyelse eller vänstersväng? Samarbete med regeringen eller effektiv opposition med hjälp av SD? Splittring eller samverkan? Lätt blir det inte för vare sig de rödgröna eller regeringen.