Sak före taktik
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Leijonborgs utspel i gårdagens Svenska Dagbladet hade tre komponenter. De två första handlade om gemensam partibeteckning i valet och gemensam statsministerkandidat. Det tredje innebar att folkpartiet avstår från att driva kravet på fortsatt utbyggnad av kärnkraften i syfte att underlätta den kompromiss om energipolitiken som alla inser blir nödvändig om alliansen får bilda regering.
Tanken på en gemensam partibeteckning i valet innebär ingen partisammanslagning. Avsikten är i stället att de fyra partierna gemensamt ska ha texten Allians för Sverige överst på sina valsedlar, och respektive parti-namn därunder. Alla röster på något av allianspartierna skulle då räknas samman på valnatten och mandaten sedan fördelas inom alliansen efter respektive partis andel av rösterna.
Poängen skulle vara att inga röster riskerar att gå förlorade genom att något parti hamnar under fyraprocentsspärren, vilket antagligen också skulle minska risken för nervösa utspel kort före valet. De fyra partierna skulle också demonstrera sin
samarbetsvilja på tydligast möjliga sätt — i kontrast till de öppna konflikterna mellan socialdemokraterna och deras två stödpartier. Det är också troligt att starkt profilerade grupper inom vart och ett av de fyra partierna skulle anstränga sig mer för att respektera den gemensamma linjen.
Förslaget har alltså fördelar — även om alliansen hittills lyckats bättre än vad många trott med att markera sin enighet, utan gemensam partibeteckning. De invändningar som ändå finns ligger på ett helt annat plan.
De fyra allianspartierna är eniga om de uppgifter som måste vara de viktigaste för en ny regering — jobb, tillväxt, utbildning etc. Men inom alliansen finns inte desto mindre också tydliga — och för många väljare mycket viktiga — åsiktsskillnader.
Kristdemokraternas nomineringsmöte nyligen i Uppsala har gett upphov till en debatt där delar av partiet sägs ha andra långsiktiga ambitioner än dem som rimligen kan vara gemensamma för alliansen. Det kan uppstå situationer där en del borgerliga
väljare tvekar inför att lägga sin röst på en gemensam allianslista om detta innebär att man med sin röst aktivt hjälper in personer med helt andra grundvärderingar än de egna i riksdagen.
En gemensam partibeteckning i höst skapar också förväntningar om gemensam partibeteckning inför kommande val. Ändå kan den inre utvecklingen inom ett eller flera partier göra att de övriga i framtiden åter skulle föredra ett lösare samarbete. Socialdemokraterna kommer inte att avstå från att exploatera den bild av förnyad borgerlig splittring som då uppstår.
Lars Leijonborg är naturligtvis medveten om att tiden snart runnit ut för att registrera en ny gemensam partibeteckning och att intresset hos de övriga tre partierna är begränsat. Möjligen var syftet med
hans utspel mest taktiskt — att ge folkpartiet extra poäng bland väljare som prioriterar samverkan över allt annat. Men alliansen måste ändå i första hand övertyga sakpolitiskt.