Skärpt säkerhet. Hårdare tag. Nytt superfängelse. Så ser regeringens handlingsplan ut på det kriminalpolitiska området. Att svensk kriminalpolitik är i rejält behov av upprustning kan inte ha undgått någon efter vårens Kumlaflykt, sommarens intensiva jakter efter Hallrymlingarna och de fritagna från Norrtäljeanstalten, och nu senast gisslandramat och rymningen från Mariefredsanstalten.
Det är en yrvaken regering som försöker bemästra situationen. Kriminalvården befinner sig i kris och efter ett helt decennium av oavbrutet socialdemokratiskt regeringsinnehav kan problemen inte gärna skyllas på någon annan än regeringen.
Den nyligen avgångna generaldirektören Lena Häll Eriksson kände sig tvungen att lämna sitt uppdrag eftersom hon insåg att säkerhetsfrågorna nu skulle komma att hamna i fokus. Hennes motivering illustrerar tydligt att någon förändring av politikens riktning inte var planerad före sommarens spektakulära händelser.
Tyvärr är det inte bara säkerhetsfrågorna som har varit eftersatta. Även vården av de kriminella har under flera år varit satt på undantag.
I takt med att fängelserna har fyllts på utan att ansvariga politiker har sett till att resurserna har ökat i motsvarande grad har tiden i fängelse kommit att handla allt mindre om vård och allt mer om förvaring.
Att sätta brottslingar i fängelse tjänar fyra syften. För det första avskräcker det många från att alls begå brott. För det andra tillfredsställer det vårt behov av vedergällning. För det tredje skyddar det dessutom medborgarna från att bli utsatta för nya brott så länge brottslingen befinner sig innanför murarna. Och för det fjärde ger det möjlighet till rehabilitering av kriminella.
Den första punkten handlar inte primärt om kriminalvården utan om polisen och rättsväsendet. Tyvärr har inte heller dessa frågor hamnat högt på regeringens prioriteringslista. Vardagsbrottsligheten är lika hög som risken att åka fast är låg.
Behovet av vedergällning tillhör inte människans vackraste sidor men finns där likväl. Men det samhälle som bygger sin rättsuppfattning på öga för öga-principen går snabbt utför.
Kriminalvårdens uppgift är således att skydda medborgarna från dömda brottslingar. På kort sikt sker det genom att de hålls bakom höga murar, men den som tänker längre än till nästa presskonferens inser att även fångar förr eller senare blir fria. Det samhälle som inte förmår erbjuda vettiga studieprogram, behandlingsplaner och yrkesutbildningar lär snart upptäcka att utan en human kriminalvård skapas inte ett tryggt samhälle.