FN:s Irakresolution kan beskrivas som en framgång av många berörda. För världsorganisationen själv innebär den att USA och Storbritannien åter accepterar att FN bör ha det yttersta ansvaret för operationer mot farliga eller förtryckande regimer. För USA och Storbritannien är det en framgång att FN:s säkerhetsråd nu accepterar att koalitionens trupper kan stanna ytterligare en tid i Irak. Och för den nya irakiska regeringen är det en framgång att man dels nu verkar med ett uttryckligt FN-mandat, dels lyckats förmå både USA och säkerhetsrådet i övrigt att ta hänsyn till irakiska krav.
Detta bör bidra till att stärka den nya koalitionsregeringens legitimitet och därmed förhoppningsvis stabilisera situationen i landet. Ett annat steg i samma riktning togs häromdagen när en rad fristående milisgrupper accepterade att inordna sig under den nya regeringens ledning. Allt talar för att det är säkerhetsläget inne i Irak som till sist kommer att avgöra om ockupationen kan avvecklas på det sätt som planerats - eller om Irak i stället störtas in i ett ännu djupare kaos än nu.
Men FN-resolutionen har givetvis ytterligare minst en dimension. För president Bush, som den senaste månaden ansatts allt hårdare både internationellt och på hemmaplan, innebär den i bästa fall första steget mot en sorts äreräddning för den Irakpolitik som på så många sätt varit illa genomtänkt.
Den formella ledningen av Irak överlämnas till inhemska politiker som på alla sätt är mer representativa än gangstergruppen kring Saddam Hussein och som dessutom har FN:s välsignelse. USA får en chans att i ordnade former dra sig ur Irak. Risken för en akut kris i Irak lagom till det amerikanska president-valet minskar.
President Bush hävdar redan att FN-resolutionen kommer att bli den "katalysator" för ett fritt och demokratiskt Irak som han hela tiden eftersträvat. Han kan få rätt. Men det beror i så fall knappast på något större mått av förutsägelseförmåga inom den amerikanska administrationen utan snarare på att USA gett upp centrala positioner under de månader som gått.
Den amerikanska linjen var ju från början att FN kunde ignoreras, eftersom det ändå visat sig omöjligt att samla världsorganisationen till ett ingripande mot Saddam Hussein. Nu är det FN som hjälper USA ur ett dilemma.
Men också de medlemmar av FN:s säkerhetsråd som hårdast motsatt sig den amerikanska politiken har fått backa från tidigare ståndpunkter. Det är uppenbart att ingen annan realistisk lösning på Iraks säkerhetsproblem tills vidare finns än att koalitionens styrkor är kvar, "på begäran" av den irakiska interimsregeringen.
FN:s Irakresolution bör välkomnas, dels för att den legitimerar en process som ska leda till fria val och en helt suverän regering, dels för att den återupprättar FN efter det diplomatiska sammanbrott som föregick kriget våren 2003. Men någon garanti för att allt går bra är den inte.