Ledare: Säkerhetsåtgärder utan paniklösningar

Att motverka våldsbejakande extremism är en uppgift inte bara för staten utan för hela samhället, skriver statsminister Fredrik Reinfeldt (M), demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) och justitieminister Beatrice Ask (M) på gårdagens DN Debatt. En nationell handlingsplan är på gång, baserad på ett brett underlag från Sveriges Kommuner och Landsting och olika myndigheter.

Det låter nog bra  -  men vad som förestår är en svår balansgång mellan omsorgen om vår säkerhet och värnandet av det öppna samhället.

Det är alltid i svallvågorna efter chockartade attentat som man börjar tumma på olika friheter. Efter 9/11 kom USA:s ”Patriot Act” och en hel radda restriktioner. Även i EU har lagstiftningen skärpts. Bomberna i Madrids tunnelbana undanröjde betänkligheterna inför den europeiska arresteringsordern. Den gången var det Sverige med Thomas Bodström i spetsen som agerade isbrytare.

Den upphetsade debatten om inskränkningarna i den personliga integriteten genom FRA-lagarna verkade som bortblåst i Sverige dagarna efter Utöya. Men i Sverige finns däremot ett grundlagsstadgat skydd mot panikreflexer. För lagar som gör inskränkningar i grundläggande friheterna finns nämligen en specialregel som innebär att om minst tio ledamöter vill det skjuts omröstningen upp ett år. Det hjälper inte mot en långsiktig förskjutning i opinionen mot mer bevakning, men förhindrar åtminstone paniklagar.

Att bekämpa terrorism är viktigt, men det blir lätt ett motiv för svepande och inte särskilt effektiva åtgärder. Det enorma säkerhetspådraget kring flyget är ett tydligt exempel. Så länge det är möjligt att köpa sprit och ta med en tändsticka finns alla möjligheter att skapa brandbomber. Och vad hjälper att slänga nagelsaxar när en krossad glasflaska finns till hands? Restriktionen mot flytande vätskor har blivit en mycket lönsam affär för försäljare av kosmetika i små förpackningar, men hur verksam är det egentligen? Här är det påtagligt att marknadskrafterna har fått påverka arbetet i så hög grad att det slutat i en kombination av krångligt och meningslöst.

Om något visar påhittigheten i de senaste årens attacker att det är svårt att förebygga genom säkerhetsarbete. Vad hjälper mot kapade flygplan, självmordsbomber, bilbomber, attacker på gator och varuhus, explosioner i kollektivtrafiken och skjutande förklädda polismän? Finns viljan, finns metoden.
Vad kan då göras? ”Personer som riskerar att dras in i extremistiska miljöer måste upptäckas i tid”, skriver de tre statsråden. God ambition, men lättare sagt än gjort om vi också ska värna om åsiktsfriheten och individens integritet. Här blir det till att gå på äggskal.

Väl så viktigt som att vidta kloka åtgärder är det att skapa en bred medborgerlig förankring för insatser mot terrorism och våldstendenser. Insatserna kan inte lättvindigt delegeras till säkerhetsexperter. De behöver kringgärdas av en omfattande och fortlöpande demokratisk granskning.