Säkerhetslinan borta för Litauen

I fredags morse vaknade Litauens befolkning med en rejäl huvudvärk - alldeles oavsett vad de hade företagit sig på nyårsnatten. Plötsligt har landets energitillverkningskapacitet nära nog halverats. Kärnkraftverket Ignalina, upphov till nationell stolthet men kalla kårar i övriga Europa, har släckts ned. Ignalinas sista reaktor (den första stängdes 2004) är nämligen av Tjernobyltyp. Litauen fick som villkor vid EU-inträdet lova Bryssel att lägga ned Ignalina, just för att undvika en katastrof à la 1986.

Ett scenario där radioaktiva moln förgiftar befolkningen är förstås en mardröm även för litauerna. Men våra grannar på andra sidan Östersjön räds också alternativet till det föråldrade Ignalina: ett beroende av rysk gas. Maktparet Putin och Medvedev har trots omvärldens fördömanden visat att de inte tvekar att använda landets naturtillgångar som säkerhetspolitiska vapen. Mitt under smällkalla vintern har Ukraina år efter år fått agera avskräckande exempel för vad som händer om förhållandet till Ryssland fryser till. När sladden rycktes ur Ignalina, ryckte man också bort den säkerhetslina som garanterade Litauens oberoende.

Situationen har skapat en känsla av otrygghet i hela Baltikum och satt regionens energibehov högt på den politiska agendan. Efter drygt 20 år av självständighet finns ett starkt motstånd till att gå i Moskvas ledband igen. Vid ett trojkamöte i Vilnius den 16 december meddelade Litauens president Dalia Grybauskaite att länderna, som alla fått elektricitet från Ignalina, tänker samarbeta för att bevara oberoendet. Som enad kraft hoppas de kunna sätta större press på EU, vars stöd sviktat i dessa frågor.

Tillsammans med Estland, Lettland och Polen hoppas Litauen kunna bygga ett nytt, modernt kärnkraftverk. I EU:s officiella tidning har landets regering publicerat en kontaktannons, där erfarna aktörer sökes för att skapa elektricitet. Deadline för den offentliga upphandlingen är 29 januari. Den första reaktorn skulle kunna tas i bruk tidigast år 2018.

Litauen sätter också sitt hopp till Sverige och en undervattenskabel genom Östersjön. Även det projektet, som baltstaterna beslutade om i våras, tar många år att genomföra. Planen har såväl blått som rött svenskt stöd men förfarandet har präglats av mycket snack, liten verkstad. Gemensamt för alla alternativ är att de kan förverkligas först när ekonomin återhämtat sig. Priset för importerad energi väntas dessutom stiga dramatiskt.

Den bistra verkligheten är att Litauen kan ha ett decennium av ryskt gasberoende framför sig. Ryssland försöker redan nu konkurrera ut Litauens inhemska planer. Statliga Rosatom förbereder ett kärnkraftverk bara två mil från den litauiska gränsen i det lilla ryska territoriet Kaliningrad. Som goda grannar bör vi ta Baltikums desperation på allvar och så fort det bara går kasta ut den svenska kabeln som en solidarisk hjälplina.