De flesta håller med om denna teori, i synnerhet då det handlar om missförhållanden inom andra verksamheter än den egna. Det är emellertid inte lika självklart att den egna verksamhetens smutsiga byk ovillkorligen ska visas upp för offentligheten. Allmänhetens kritik eller i vissa fall avsky kan vara svår att hantera. Problem tenderar därför att ses som något som ska hanteras internt och i tysthet.
Att det är på det här sättet är djupt mänskligt. Få vill eller har kurage nog att skylta med sina tillkortakommanden offentligt.
Men det som känns bäst för individen eller en enskild grupp är inte alltid det som är bäst för samhället.
Det är en anledning till att det finns regler för när och hur vissa yrkesgrupper ska slå larm om missförhållanden. Inom äldrevården finns exempelvis lex Sarah och inom sjukvården lex Maria.
Men det finns inte bara tvingande regler om när och hur man ska anmäla missförhållanden. Offentliganställda har via den grundlagsskyddade meddelarfriheten också en möjlighet att påtala missförhållanden till massmedier.
För att meddelarfriheten ska ha ett reellt värde kombineras den med ett lika grundlagsskyddat meddelarskydd, det vill säga ett förbud för arbetsgivaren att efterforska vem som utnyttjat sin frihet.
Meddelarfriheten är dock, som den ibland framställs, inte total. Det är exempelvis inte med åberopande av meddelarfriheten tillåtet att avslöja uppgifter som omfattas av sjukvårdens patientsekretess, vilken skyddas av så kallad kvalificerad sekretess.
Den som vill slå larm och åberopa meddelarfriheten bör alltså fundera en extra gång på vilken information det är som är tillåten eller inte tillåten att vidarebefordra.
Att man inte förstår vad reglerna går ut på torde emellertid inte vara det avgörande skälet till varför många avstår från att utnyttja sin meddelarfrihet.
Det handlar oftare om något betydligt mer svårtolkat. På många arbetsplatser görs det på mer eller mindre subtila sätt klart för medarbetarna att det inte är okej att påtala missförhållanden.
Det skapas en tystnadskultur, vilket UNT skrivit om på nyhetsplats i veckan, där medarbetarna väljer att hålla tyst eftersom de fruktar att bli utsatta för repressalier. Trots att detta är förbjudet. Men fruktan – verklig eller upplevd – är ett effektivt vapen. Den kan få många goda människor att hålla tyst och knyta handen i fickan i stället för att slå larm.
Det är ett lika mänskligt drag som arbetsgivarnas ovilja att skylta med att allt inte står rätt till. Slutenheten ökar dock sannolikheten för att problemen sopas under mattan och förvärras.
Då de interna kvalitetssäkringssystemen inte fungerar är offentlighet många gånger det bästa sättet att se till att ett problem åtgärdas. Men då krävs det att medarbetarna vågar slå larm, vilket i sin tur kräver att arbetsgivarna börjar leva som man lär och aktivt arbetar för att skapa ett arbetsklimat med öppenhet och insyn som signum på varje offentlig arbetsplats.
Problemet är bara att viljan till en sådan förändring ofta saknas, både bland politiker och ledande tjänstemän. Det är bara att beklaga. Tystnadskulturerna bidrar inte bara till att missförhållanden tillåts fortgå, det leder också till att kvaliteten i den offentliga verksamheten försämras. I längden bidrar detta både till ett fördjupat politikerförakt och till att tron på välfärdssamhället undergrävs. Det är ett högt pris att betala för ett illusoriskt lugn och ro för stunden.