Det duger inte att tycka sig ha rätt. Man måste också få rätt i praktiken. Så kan man sammanfatta Vänsterpartiets nya politiska strategi efter helgens kongress i Uppsala.
Vänsterpartisterna ska inte längre i första hand kritisera andra partiers politik. I stället ska man presentera egna förslag om hur man kan skapa ett bättre samhälle byggt på demokratisk socialism.
Hur detta ska gå till är inte helt klart. Vänsterpartiet vill visserligen göra om den ekonomiska politiken i grunden och, som Jonas Sjöstedt poängterade under sitt linjetal i går, satsa på full sysselsättning och en kraftigt utbyggd offentlig sektor. Men det är lättare sagt än gjort. I synnerhet som det inte är riktigt är klart hur alla stora reformer som krävs kan finansieras.
Att det blir skattehöjningar är givet. Men skatterna kan inte höjas hur mycket som helst.
Överhuvudtaget tenderar det politiska budskapet att spreta. Partiet vill, när de får väljarnas förtroende, leda kommuner och landsting på ett strategiskt och ansvarsfullt sätt. Samtidigt vill man hjälpa missnöjda väljare att exempelvis demonstrera mot nedläggningen av en fritidsgård eller en vårdcentral.
Man ska med andra ord både kunna vara för och emot de egna besluten på samma gång. Det kanske ter sig som en lockande strategi för stunden, men den är inte särskilt trovärdigt i längden.
Även om man försöker presentera politiken på ett nytt lite mer lättsmält sätt är det ändå i stora drag samma gamla vänsterpartistiska politik som förr.
Bytet av ordförande innebär dock att man kommer att ändra partiets politiska fokus. Partiet vill bli ett självständigt vänsteralternativ. Då räcker det inte bara att föra en vass oppositionspolitik mot regeringen. Som en del av den nya politiska strategin kommer man även att försöka locka väljare från Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Eller som Jonas Sjöstedt uttryckte det under en pressträff i går: ”Ingen av oss äger väljarna.”
Men Vänsterpartiet vill även, om än på andra premisser än 2010, vara med och vinna valet 2014. Frågan är då, om det är rätt att fokusera på att locka väljare från S och MP. Risken är att de tre partierna ägnar mer energi åt att bekämpa varandra än att föra en konstruktiv oppositionspolitik.
Jonas Sjöstedt är i grund och botten en pragmatisk politiker. Han sticker inte under stol med att en del av de mer kontroversiella förslagen som sex timmars arbetsdag eller förbud mot bemanningsföretag inte kan genomföras på något annat sätt än med små steg under en lång tid.
Kanske går det att smyga igenom reformer på detta sätt. Men som Jonas Sjöstedt själv konstaterade under sitt tal i går ska man ”aldrig underskatta väljarnas omdöme och förmåga att se igenom tomma löften”.