Det är andra gången på kort tid som den nye skolministern använder ordet kunskap när han beskriver skolans uppgift, vilket är en positiv överraskning.
Socialdemokratisk skolpolitik har under lång tid handlat om allt annat än just kunskap. Det har ansetts viktigare att hindra skolor från att genom betyg informera elever och föräldrar om hur det går i skolan. Att fler och fler väljer att gå i friskolor har setts som ett större problem än att en fjärdedel av eleverna går ut grundskolan utan att bli godkända i alla ämnen. Pedagogiska påbud om att elever ska "forska" och att lärare ska vara "handledare" har stått i fokus, snarare än att eleverna verkligen ska ha lärt sig något.
Mot den bakgrunden krävs det dock betydligt mer än ett uttalande av en socialdemokratisk skolminister för att man ska våga tro på någon kursförändring. Att nämna ordet kunskap är inte samma sak som att agera för en kunskapsskola i ordets rätta bemärkelse. Och lyssnar man till vad Ibrahim Baylan säger i övrigt är det svårt att tro att han står för någon annorlunda politik än Göran Perssons tidigare skolministrar, Ylva Johansson, Ingegerd Wärnersson och Thomas Östros.
Vad ministern än heter lyckas han eller hon alltid förklara skolans problem med resursbrist. Innan Thomas Östros kilade över till näringsdepartementet hann Skolverket lämna en rapport med svidande kritik över utvecklingen det senaste decenniet. I två av tre kärnämnen, svenska och matematik, hade kunskapsnivån sjunkit. Vilket Östros alltså hävdade berodde på brist på pengar.
Ibrahim Baylan låter precis likadan när han hävdar att skolan bara kan bli bättre om den får mer pengar. Självfallet kan man hävda att behoven är oändliga och att en extra krona alltid är välkommen, men det löser inte grundproblemet.
Fakta i målet är dessutom att skolan inte alls har dränerats på pengar det senaste decenniet, tvärtom. Om så ändå hade varit fallet kan man ju undra varför regeringen under tio års tid har låtit bli att satsa de resurser man anser vara nödvändiga.
Vad vill då skolministern använda resurserna till, om han nu mot förmodan skakar fram extra pengar till grund- och gymnasieskolorna. Bättre läromedel? Höjda lärarlöner? Inte! I stället talar han om att skolmaten måste bli gratis på alla gymnasieskolor, och att betyg bara får sättas av behöriga lärare. Dessutom vill han hindra att friskolor går med ekonomisk vinst - som om något av dessa tre utgjorde skolans huvudproblem.
Om Ibrahim Baylan menar allvar med sitt tal om en kunskapsskola måste han våga ompröva den politik som socialdemokraterna har fört under det senaste decenniet, annars lämnas elever och lärare i sticket. Ingenting tyder dock på att något sådant kommer att ske. Tyvärr.