Samma skrot och korn
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Diktatorn Fidel Castro är försvunnen från offentligheten sedan ett halvår. Allt mindre tyder på att han kommer att återkomma.
Av allt att döma är det den insikten hos ledningen - och i avvaktan och förberedelse inför ett kommande definitivt maktskifte - som regimen skärper greppet över sitt informationsmonopol. För utländska journalister är det numera närmast omöjligt att få journalistvisum för kortare besök. Och de cirka 150 fast ackrediterade utländska korrespondenterna får det allt svårare att arbeta.
Tre korrespondenter, varav en från BBC, har inte fått sina ackrediteringar förlängda. Regimen talar enligt ett inslag i Dagens eko i går om "bristande objektivitet" och "en bevakning som inte är i den kubanska regeringens intresse" som motiv för att avböja ansökningarna om förlängd ackreditering - hot av ett slag som naturligtvis bidrar till en ökande självcensur och en motsvarande urvattning av rapporteringen. Kritisk bevakning blir i princip omöjlig.
Samtidigt slår regimen till mot de kabelnätverk som informationstörstiga och tekniskt begåvade kubaner etablerat i åtminstone de stora städerna. Det ska inte längre gå för sig för gemene man att se spanskspråkiga CNN och andra utländska tv-kanaler - vilka, som det heter, "hotar Kubas kulturella självständighet".
I Zimbabwe finns, till den kubanska ledningens avund, inte längre några utländska journalister - vilket gör att landet befinner sig i en för regimen bekväm medieskugga.
Zimbabwe var en gång ett blomstrande afrikanskt land, som exporterade spannmål till många länder.
I dag har Zimbabwes ekonomi i praktiken brutit samman. Man tvingas numera att importera majs. Inflationen ligger på 1 600 procent. Fattigdomen är stor och snabbt växande. Aidsepidemin har slagit hårt. De som kan flyr landet. Härskare sedan Zimbabwe blev självständigt för 27 år sedan är den nu 83-årige Robert Mugabe, världens äldste statschef. Han klamrar sig desperat fast vid makten.
Skillnader finns förstås mellan de bägge diktatorerna och diktaturerna, men i mångt och mycket är de av samma skrot och korn.
En gemensam beståndsdel, i och för sig en logisk följd av det svartsjukt bevakade informationsmonopolet, är förljugenheten. Problem, som regimer som suttit i många decennier rimligen måste ha ett stort ansvar för, skylls på andra.
Den kubanska socialismens tillkortakommanden är sålunda den s k USA-imperialismens fel - och i (bort)förklaringarna till Zimbabwes svårigheter spelar förstås den brittiska kolonialismen en prominent roll.
Alldeles fel är det förstås inte. Gamla kolonialmakter måste rannsaka sig själva i historiens ljus. Likväl blir det groteskt när kolonialismen används som ursäkt för att förtrycka det egna folket decennium efter decennium.