Förre finansministern Anders Borg (M) fanns närvarande då efterträdaren Magdalena Andersson på onsdagen presenterade budgetprognosen och utsikterna för statens finanser och arbetslösheten. Inte bara Borg, förresten. Persson, Sträng och alla andra gamla ministrar vakade över Anderssons pressträff och nickade eftertänksamt. Sparsamhet är en dygd i Sverige.
Det har bara gått ett halvår sedan Magdalena Andersson öppnade plånboken och vräkte 40 reformmiljarder över svenskarna. Konjunkturinstitutet tyckte inte att hälften varit nog, inte ens en tredjedel faktiskt. Men nu är det valår och det är det inte sådant som antas gå hem. ”Det är viktigt att vi har ordning och reda i statsfinanserna, inte minst då vi vet att det förr eller senare kommer en konjunkturnedgång”, sade finansministern. Det hade hon kunnat tänka på i höstas.
Det är dock lite osäkert om detta är en framgångsformel i val. Under förra regeringens andra mandatperiod (2010-2014) blev det inte så. Nyckeln är om väljarna är nöjda eller inte, om de tycker att det finns reformer som borde göras. Om tillräckligt många ser alltför stora brister i välfärden och tryggheten (både vid landsgränsen och i kvarteret) så köper man inte budskapet om marginaler inför lågkonjunkturen. Kanske hade man då hellre sluppit de höjda bidragen inför valåret.