Om drygt en vecka möts de fyra regeringspartierna på Harpsund för överläggningar om höstbudgeten. Det är mycket som står på spel – hela alliansens framtid faktiskt. Om man inte förmår komma överens om en budget som är ett offensivt vapen mot arbetslösheten, samtidigt som den attraherar väljare till alla partierna, kan nästa månad bli början på det sista året med alliansen i Rosenbad.
Ändå kan vi inte förvänta oss några överraskningar från partiledarna i den sörmländska idyllen. Huvudperson är ingen av dessa fyra, utan i vanlig ordning finansminister Anders Borg (M). Han kommer att inleda sammankomsten med en vy ut över världsekonomin, om de bistra tiderna. Sverige behöver en fortsatt expansiv finanspolitik och reformutrymmet för nästa år bedömer jag vara 25 miljarder kronor, säger Borg och tillägger att drygt hälften av detta ska användas till ett femte jobbskatteavdrag och höjd skiktgräns för statlig skatt. Sedan är ordet fritt.
Jan Björklund (FP) och Annie Lööf (C) har i sina sommartal aviserat miljardsatsningar på lärarlönerna respektive slopande av den andra sjuklöneveckan för företagare, och för detta får de självklart gehör hos finansministern. Göran Hägglund (KD) stöter däremot på patrull när han vill se nya miljarder till familjepolitiken, och tycker att sänkt skatt för pensionärer borde läggas ihop med de övriga skattesänkningarna. Kristdemokraterna har drivit sänkt pensionärsskatt förr och kan göra det igen, denna gång framgångsrikt, anser de övriga.
Eftersom 2014 är ett valår är höstbudgeten 2013 en valbudget. Då finns det en risk för att ekonomin beskrivs som lite sämre än den egentligen är, allt för att det så kallade reformutrymmet (för ofinansierade utgifter) ska uppstå. Konjunkturinstitutet (KI) har här en annan uppfattning än Anders Borg. KI anser att man nu måste börja strama åt ekonomin om man någon gång ska nå det fastslagna överskottsmålet i budgeten.
När väl utrymmet har uppstått används det också lite annorlunda ett valår. I fjolårets budget dominerade långsiktiga satsningar på utbildning och infrastruktur, nu blir det mer av det som brukar kallas plånboksfrågor, pengar direkt i väljarnas fickor. Förutom nämnda skattesänkningar kan vi förvänta oss något som når ut till breda väljargrupper, exempelvis en höjning av barnbidraget.
Problemet med denna budget, om den blir verklighet, är att den upplevs som mer av samma politik vi redan sett – inte som en stark medicin mot över åtta procents arbetslöshet. Den kommer naturligtvis också att innehålla framåtsyftande satsningar, som ett utbyggt lärlingssystem, men det som dominerar är detta femte jobbskatteavdrag. Experterna lär fortsätta tvista om det ger fler jobb eller inte, det lär vi inte få ett klart svar på. Om det räcker för att regeringen ska bli återvald en andra gång vet vi däremot om drygt ett år.