Sedan 2009 har det varit möjligt för arbetslösa som inte omfattas av jobb- och utvecklingsgarantin eller jobbgarantin för unga att få stöd i sitt jobbsökande av särskilda jobbcoacher, antingen i Arbetsförmedlingens eller i privat regi. Mellan 2009 och 2011 uppgick kostnaderna för coachningen till ungefär 2,6 miljarder. Drygt 270 000 personer deltog under samma period.
Jobbcoachningen lanserades precis som så många andra arbetsmarknadsåtgärder på ett sätt som drev upp förväntningarna. Det var nästan givet på förhand att insatsen skulle betraktas som ett misslyckande. Och mycket riktigt. När Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (Ifau) granskade de första årens resultat, var kritiken hård: effekten var ytterst begränsad, för vissa grupper gjorde den ingen skillnad alls. Som det brukar vara med åtgärder av det här slaget fungerade stödet sämst för dem som befann sig allra längst bort från arbetsmarknaden.
Men reformen ledde inte bara till förväntningar som inte infriades. Över en natt skapades en ny bransch på svensk arbetsmarknad: den privata jobbcoachningen. Någon bred efterfrågan för den här tjänsten har inte funnits tidigare, men genom att göra det möjligt för de arbetssökande att välja mellan Arbetsförmedlingens jobbcoacher eller privata alternativ öppnades en helt ny marknad för hugade entreprenörer.
Detta är (borgerlig) symbolpolitik när den är som sämst. Det räckte inte med att åtgärden skulle utmålas som oerhört kraftfull. För att skilja ut sig från tidigare socialdemokratiska regeringar skulle reformen dessutom ge de arbetslösa valfrihet och uppmuntra privata initiativ.
Det man fick var en åtgärd som hjälpte dem som ändå skulle ha lyckats hitta ett nytt jobb. Enligt Ifau har jobbcoacherna förkortat arbetslöshetstiden med 1-2 veckor för bland annat dem med eftergymnasial utbildning och mycket korta arbetslöshetstider. För dem som varit arbetslösa en längre tid eller är över 50 år har åtgärden inte hjälpt alls.
Det man också fick var privata vinstdrivande, men av skattemedel finansierade, företag som på DN Debatt (15/2) förklarar att de gör stor skillnad eftersom de är duktiga på att lära de arbetslösa som deltar i deras verksamhet att skriva personliga brev och sammanställa meritförteckningar. De lyckas också med stor framgång få arbetslösa att vända tillbaka dygnet: ”Att sova ordentligt, äta bra och regelbundet samt passa tider är viktigt om man ska prestera på en arbetsplats. För att komma till rätta med detta brukar vi successivt lägga möten tidigare och tidigare.” Artikelförfattarna Karolina Jerner och Maria Mattsson Mähl fortsätter med hur företaget är duktigt på att skicka sms och ”påminna om att det är dags att vakna.”
Några uppgifter om hur väl deras företag har lyckats med att lotsa de arbetssökande till jobb innehåller däremot inte artikeln. Konstigt eftersom den är skriven som ett försvar för den hårt kritiserade jobbcoachningen.
Om inte jobbcoachningen funnits, hade de 2,6 miljarderna plöjts ner i andra arbetsmarknadsåtgärder. Särskilt mycket bättre hade utfallet i antalet nya jobb inte blivit. För den som varit arbetslös länge finns ingen åtgärd som verkar likt en trollformell: ena dagen arbetslös, andra dagen – poff! – anställd.
Men med andra åtgärder hade man sluppit kritiken för att ha skapat en helt ny privat bransch vars bidrag till de arbetslösa är … vad då? Att väcka dem med sms?