Den första tiden efter valet riktades alla blickar mot Miljöpartiet. Ett samarbete mellan Alliansen och det ”borgerligaste” av de rödgröna parterna sågs som det mest naturliga för att undvika en situation där Sverigedemokraterna får ett stort inflytande. Men det visade sig snabbt att intresset för en överenskommelse var mycket svagt på båda sidor.
Hela konceptet var nog feltänkt från början. Alliansen och MP skulle mycket väl kunna förhandla sig fram till en gemensam budget då det finns en grundläggande samsyn på den ekonomiska politiken. Men det är ju inte budgeten som är problemet. Med nuvarande regler får det största blocket igenom sitt budgetförslag i alla fall. Bara en majoritet för ett annat förslag (de rödgröna och SD tillsammans) kan fälla budgeten.
I stället framträder nu en rad viktiga sakfrågor där förutsättningarna är annorlunda jämfört med statsbudgeten. Såväl skolan som utrikes- och säkerhetspolitiken kräver långsiktiga, breda lösningar. Skolan ropar efter ett betygssystem som håller över mandatperioderna. Och att skicka eller ta hem soldater från krig är heller ingenting som bör klubbas igenom med liten marginal.
Här finns alla förutsättningar för Alliansen att komma överens med Socialdemokraterna. S har ställt sig bakom Alliansens skolpolitik, men sedan tvingats till eftergifter i det rödgröna samarbetet. Detsamma gäller, mer förvånande, utrikes- och säkerhetspolitiken. Under hösten kommer riksdagen att ta ställning både till skolbetygen och till ett eventuellt tillbakadragande från Afghanistan.
När fientligheten efter den hårda valrörelsen lagt sig något, kan Socialdemokraterna återvända till en gren man tidigare visat sig behärska väl – ansvar för landet.
Den framtida energipolitiken är ett annat område där ansvar för jobb och elförsörjning borde gå före rödgrön hänsyn. Synen på kärnkraften var ju enligt United Minds ett av tre huvudskäl till att tidigare S-väljare nu i stället röstade på Alliansen.
Det kommer under fyra år säkerligen att komma till lägen, utöver budgeten, när de båda blockens ståndpunkter är oförenliga. Men det behöver inte uppstå i onödan, när det redan finns en samsyn.
Det första testet för den nya riksdagen blir utnämningen av talman för den kommande perioden. M är största parti i det största blocket, S är störst i riksdagen och har tidigare haft talmansposten under en borgerlig regering (1976–1982). Men den tilltänkte S-kandidaten nu, Björn von Sydow, har inte fått stöd från Allianspartierna.
Ett blocköverskridande samarbete i talmansvalet, om endera en M- eller S-kandidat, vore bra av två skäl. Dels kan det bereda vägen för den kommande politiken i viktiga sakfrågor, dels kan man förhindra att SD får en rivstart på mandatperioden.