Samtidigt i Nordkorea
I skuggan av terrordådet i London har Nordkoreas ledare Kim Jong-Il bestämt sig för att återvända till förhandlingsbordet. Senare denna månad återupptas de sexpartssamtal om Nordkoreas kärnvapenambitioner som Nordkorea avbröt i vintras.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Bortser man från retoriken så framträder ett tydligt mönster i Nordkoreas agerande sedan åtskilliga år tillbaka. Landets ekonomi är i ruiner till följd av regimens fruktan för omvärlden och rigida kommunistiska politik. Även om ledarna förefaller ha god kontroll över situationen så är regimens ställning på längre sikt givetvis mycket osäker.
Regimen är beroende av en överdimensionerad armé och en stor intern apparat för kontroll och förtryck av medborgarna. För att behålla makten — eller för att vinna tid — behöver ledarna resurser som landets ekonomi inte kan generera. Tidigare sålde nordkoreanska diplomater i utlandet narkotika för att få in valuta. I dag handlar det om vapen och kanske snart också om kärnvapenteknik.
Åtminstone är det vad man vill att omvärlden ska tro och frukta. Häromåret återupptogs arbetet på två kärnreaktorer som sannolikt också ska kunna producera vapenmaterial. Om omvärlden inte förser regimen med det den önskar så fortsätter man arbetet och kan antingen hota med kärnvapenangrepp eller sälja kärnvapen till skurkstater eller terroristgrupper.
Utpressning är alltså ordet. Och omvärlden har knappast något annat val än att försöka hitta på något erbjudande som kan få regimen att avstå från att verkställa sina hot. Kanske är allt bluff — ingen utomstående vet säkert vilken teknisk kapacitet som Nordkorea skaffat sig — men vem vågar riskera att Kim Jong-Il inte bluffar och i ett nästa steg hotar att angripa Tokyo eller Söul eller säljer kärnvapenteknologi till al-Qaida?
Ett alternativ skulle teoretiskt kunna vara att slå ut de nordkoreanska reaktorerna med en "kirurgisk" militäroperation. Men om regimen redan har tillgång till kärnvapen — experter räknar med att landet kan ha så mycket som åtta laddningar — riskerar man i så fall en motattack mot någon storstad i grannländerna.
Sydkorea, som har överväldigande starka skäl att försöka desarmera hotet från norr, presenterade nyligen ett erbjudande som av allt att döma haft avgörande betydelse för att förmå Kim Jong-Il att återgå till samtalen. Förutom livsmedelshjälp och ekonomiskt bistånd i andra former har man nu erbjudit sig att återuppbygga Nordkoreas kraftförsörjningssystem och själv leverera elektricitet till landet — i utbyte mot att kärnreaktorerna avvecklas.
Erbjudandet tar alltså fasta på den argumentering som nordsidan själv använder — som omväxling till hotelserna — nämligen att reaktorerna behövs för landets egen energiförsörjning. Om nu Sydkorea erbjuder sig att ta över just detta så är det givetvis svårt att säga blankt nej.
Liknande erbjudanden i mindre skala har tidigare kommit från amerikanskt håll.
Men det sydkoreanska förslaget skulle, om det genomfördes, innebära en väsentlig lättnad av Nordkoreas självförvållade ekonomiska problem — alltså just det som regimen behöver
för att hålla landet i gång och sig själv kvar vid makten.
Baksidan, ur Pyongyangs perspektiv, är förstås att Nordkorea samtidigt blir beroende av Sydkorea för sin ekonomiska överlevnad. Sett från Söul skulle arrangemanget göra det lättare att steg för steg återföra nordsidan till den verkliga världen och till ett mindre absurt ekonomiskt system.
USA har hittills visat ett välvilligt intresse för det sydkoreanska utspelet. Men Nordkorea vill också ha någon form av garantier från USA att man inte kommer att försöka avsätta regimen där. En sådan garanti — eller till och med ett formellt erkännande av en regim som ändå knappast är långsiktigt livsduglig — skulle kosta prestige men knappast något mer.