Sänk ribban för de unga!
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
I mars var 38 000 ungdomar öppet arbetslösa. 24 000 var sysselsatta i olika program, typ praktik eller utbildning. Ungefär 26 000 ungdomar finns inskrivna vid arbetsförmedlingarna. De är antingen timanställda, eller har de tillfälligt arbete.
Så långt statistiken. Men därutöver bör man i rättvisans namn, som DN också gör, nämna dem som inte ens finns i statistiken, antingen för att de inte ens kontaktat arbetsförmedlingen, eller för att de studerar vidare i förhoppning om att chansen till ett jobb skall dyka upp.
De ungdomar som inte lyckats komma in på arbetsmarknaden sitter fast i en ond cirkel. För att man skall få ett arbete krävs det arbetslivserfarenhet. Men hur skall man kunna få arbetslivserfarenhet om man inte kan få ett arbete på grund av att man saknar arbetslivserfarenhet?
Är inte detta något för Ams, Arbetsmarknadsstyrelsen, att klara av? frågar sig då vän av ordning.
Svaret är att Ams, alla sina miljarder och program till trots, är ett ganska trubbigt instrument. Ams kan förvisso göra punktinsatser, som när man hösten 2003 fick regeringens uppdrag att halvera antalet långtidsarbetslösa ungdomar. Uppdraget löstes med råge. Ungdomarna fick plats i olika program, försvann ur arbetslöshetsstatistiken — och räknas därmed inte längre som långtidsarbetslösa.
Detta bör man inte utan vidare rynka på näsan åt. Ungdomarna fick trots allt känna lite på arbetsmarknaden, skaffa sig en viss erfarenhet. Bygga upp kontakter och nätverk. Rimligen bör de flesta av dem vara något bättre rustade efter än före Ams ingripande.
Till saken hör ju också att det inte är Ams uppgift att skapa jobb, utan att förmedla de jobb som finns och bidra till att arbetssökande har den kompetens som arbetsgivare söker.
Det finns en populär föreställning, odlad främst bland dem lutar sig mot sina fördomar för att slippa se sanningen i vitögat. De skyfflar över ansvaret på Riksbanken. Sänk räntan, är deras evangelium i alla lägen, så ökar tillväxten och efterfrågan på jobb.
Det är att göra det väldigt enkelt för sig. I dagsläget, när räntan redan är låg och produktiviteten i näringslivet ligger i topp, är det knappast räntenivån som är utslagsgivande för företagens benägenhet att anställa.
I stället talar allt för att man måste söka sig till olika strukturella förklaringar om man vill komma åt orsakerna till den höga ungdomsarbetslösheten. En, i debatten förvisso kontroversiell, åtgärd vore att något sänka den arbetsrättsliga ribban för ungdomsjobben — i insikt om att det är viktigare att få in en fot på arbetsmarknaden än att tjäna maximalt på det första jobbet, som alla inser inte är det sista.
Det behövs helt enkelt en medveten politisk strategi för att göra det attraktivt att anställa. Vänsterkartellen för i stället en ideologiskt fördomsfull politik som avskräcker från anställning. Priset får de arbetslösa betala.