De tre rödgröna partierna har alla ställt sig bakom kravet på en sanningskommission för att gå till botten med diskriminering och förtryck av romer i Sverige. Det skulle se mycket märkligt ut om regeringen, som ännu inte uttalat sig i frågan, skulle komma till någon annan slutsats.
Förslaget fanns med i den rapport som i somras lades fram av förra FP-ledaren Maria Leissner, som varit ordförande i den delegation för romska frågor som tillsattes av integrationsminister Nyamko Sabuni. De reaktioner som kommit är ofta instämmande, men det går också att på diverse bloggar och hemsidor utläsa att de attityder som lett till diskriminering och övergrepp lever kvar.
Diskrimineringen av romer i vårt land är inte lika omfattande som den som förekommer i en del andra europeiska länder. Men delegationen konstaterar ändå att romer i Sverige in på 1960-talet nekats rösträtt, rätt att gå i skola och rätt till bostad. Även om ingen övergripande lagstiftning funnits som sanktionerat diskriminering av detta slag så har en strukturell antiziganism slagit igenom när beslut som berör romer fattats på olika nivåer i samhället.
Det är inte heller överraskande att århundraden av särbehandling och övergrepp lett till attityder inom det romska samhället som präglas av misstro mot myndigheter och majoritetssamhälle. Oavsett hur förklaringarna ser ut i varje enskilt fall så är det i dag ett faktum att majoriteten av romer i Sverige saknar komplett grundskoleutbildning. Ytterst få är politiskt verksamma. Arbetslösheten bland romer beräknas av delegationen vara så hög som 80 procent och medellivslängden är kortare än för andra svenskar.
Begreppet antiziganism är vedertaget inom forskningen och kan jämföras med begreppet antisemitism. Det innefattar båda aktiv och avsiktlig diskriminering och den form av ”bakgrundsbrus” som gör att fördomar och vanföreställningar om den ena eller andra gruppen tas för fakta också av personer som borde veta bättre.
Nazisternas folkmord under andra världskriget drabbade också romer, romer hölls i praktiken i slaveri i en del områden i Östeuropa under 1800-talet, regeringen i Italien tycks betrakta romer som kollektivt kriminella och regeringen i Frankrike utvisade romer i stor skala så sent som i somras. Om regeringen i Sverige demonstrerar en annan attityd kan det få stor internationell betydelse.
Sanningskommissionen är inte allt. Delegationen formulerade en strategi med tre huvudmål. För det första vill man stänga ”välfärdsgapet” mellan romer andra grupper, genom särskilt stöd till romska barn så att de uppnår grundskolekompetens, gratis grundskoleutbildning för vuxna och utvecklingsprojekt som ska få in fler romer på den vanliga arbetsmarknaden.
För det andra vill man häva underläget när det gäller verkliga och symboliska maktresurser. Man föreslår en romsk ungdomsledarakademi och en romsk kulturnämnd med ansvar för det det romska kulturarvet.
För det tredje vill man angripa förtroendeklyftan mellan romer och samhället i övrigt. Det är där som sanningskommissionen kommer in, som ett av flera förslag. En sanningskommission löser inte i sig alla de övriga problem som delegationen beskriver. Men dess symboliska betydelse skulle vara mycket stor.