En egendomlig debatt har uppstått om pressetik i kölvattnet på knivmorden på Ikea i Västerås. Svenska Dagbladets Per Gudmundsson har på Twitter skrivit att han tycker att misstänkta våldsbrottslingars bakgrund ska rapporteras mer än nu – ibland har sådana faktorer betydelse.
Så kan det vara. Men de pressetiska reglerna ger varje ansvarig utgivare möjlighet att själv ta ställning till när och om en misstänkt brottslings bakgrund är relevant och bör rapporteras. En generell rekommendation att oftare berätta om en misstänkts nationalitet, kultur eller religion kan leda till konsekvenser som få vid närmare eftertanke lär önska sig.
Nationalitet, kultur och religion är ytterst grova kategorier. Att en person är kristen eller uppvuxen i Norge behöver inte säga ett dugg om orsaken till att ett brott har begåtts. Däremot är det lätt hänt att man medverkar till att skapa intrycket att personer med den ena eller andra bakgrunden generellt kan misstänkas för att vara våldsbenägna eller kriminella. Och pressens mål måste alltid vara att rapportera det som är sant och relevant, inte det som saknar betydelse.
Konsekvenserna för enskilda människor som inte har ett dugg med ett visst våldsbrott att göra kan annars bli mycket allvarliga. Att denna mekanism verkligen finns vet alla – just nu kan den iakttas på allsköns hatsajter där olika personer påstår än det ena och än det andra om morden på Ikea, utan ansvar och utan källkritik.
Åt dessa hatsajter är inte mycket att göra. Förmodligen kan också de flesta skilja mellan okontrollerade och inbördes oförenliga rykten och konspirationsteorier och normal nyhetsrapportering. Tanken att tidningarna skulle vidarebefordra denna flora av påståenden som om de vore likvärdiga med kontrollerbara fakta och undersökningsresultat är givetvis orimlig.
Det skulle i så fall innebära att hela idén med en ansvarig utgivare upphävdes – och att vem som helst skulle riskera att när som helst offentligt kunna beskyllas för vad som helst. Så ska vi inte ha det.